Av Paulus Aili
Vår älvdal har en rik skatt av allmogekultur från gångna tider både i fråga om bostadshus och
ekonomibyggnader av skilda slag. I rätt stor utsträckning finns också inventarier, både bruksföremål och möbler, bevarade både från 1700- och 1800-talen. Något enstaka föremål från slutet av 1600-talet kan man påträffa i sällsynta fall.
Bostadshuset hade en enkel inredning, väggarna bestod av det upptimrade furuvirket. Pörtet och köket utgjorde daglig- och arbetsrum för alla slags verksamheter inomhus. Dessutom fungerade pörtet i allmänhet också som sovrum för hela familjen.
Timmerväggarna, som från början varit ljusa och fina, fick efterhand en beläggning av sot från eldstäder, vaxljus och fotogenlampor Även matfetter medverkade till nedsmutsningen. På detta sätt blev de mörka och tråkiga.
Redan i slutet av 1600-talet började man avhjälpa detta med att bestryka timmerväggarna med limfärg. Krita fanns likaså hornlim. Kritan blandades i vatten, uppkok av limmet hälldes i som bindemedel. Limfärgen var då färdig att användas. När denna färg efter någon timme blivit torr, var timmerväggen vit och fin och helt smetfri. Man kom också på att tillsätta brytningsfärger i blandningen. På detta sätt kunde olika färgtoner erhållas.
Efterhand lärde man sig att med enkla medel dekorera dessa kala ytor. Med en enkel visp av björkris kunde man stänka olika stora färgstänk, prickar, på limfärgen. Sådana stänk utgjordes av kraftigt avvikande färg. Uppmålning av bårder utmed vägglivet nära taket var en dekorteknik, vilken också bildade en smakfull avgränsning mellan vägg och tak. Också en enkel marmoreringsteknik tillämpades. En sådan marmorering kunde anbringas på väggar, på putsade kakelugnar och bakugnar i pörten. Denna teknik har av eftervärlden blivit kallad ”bondmarmor”.
För att lysa upp tillvaron i de ofta spartanskt inredda hemmen började man måla möblerna. Tillgången på material till detta fanns mycket knapphändigt. Från början fanns linolja som kunde framställas inom landet, likaså zinkvitt. Gulockra och några jordfärger till importerades från utlandet. Även röd cinnober, blå och gröna färger var utländska produkter men de var svåra att få tag i och dessutom dyra i inköp.
Zinkvitt fanns endast i klumpar, vilka måste finfördelas. För det ändamålet hade man en plan
stenyta, stor som en stolsits. Den var något fördjupad i mitten. På denna sten lade man klumpar av zinkvitt, hällde på linolja och började bearbeta detta med en mindre sten med snedslipad basyta. På så sätt fick man en finfördelad pasta av komponenterna. Pastan kunde man sedan späda ut med linolja och terpentin, allt efter behov.
Från sekelskiftet till 1700-talet var gulockran basfärgen på möbler, men även en ljus grå färg
förekom. Behandlingsmetoderna var enkla, ofta endast ett par strykningar med oljefärg. Efterhand kommer man på att dekorera. I början är dekoren sparsam, ofta en enkel ströppling, enkla bladverk och slingor, och i sällsynta fall någon stiliserad blomma utförd i bränd terra och svart. Man använde sig av en lasyrteknik med några kraftiga, enkla linjer kring en enkelt uppbyggd kärna. Någon spackling av kvisthål och andra defekter i virket förekom ej.
I början av 1700-talet började man göra fältindelningar mellan dessa laserade mörka slingor. Senare in på århundradet utvecklades dekorationstekniken alltmer. Vandrande skickliga målare arbetade ute i bygderna. Särdrag i deras handlag kan än i dag spåras i många väl bevarade föremål. Nu började man också ibland måla stiliserade blommotiv som dekor i fältindelningar. Blommotiven målades nästan ren cinnober med blad i grönt samt konturering i svart.
Mer och mer möda lades ner på de snickrade möblerna. I fint gjorda fyllningar målades en härligt röd färg. På dessa målades stiliserad komposition, ofta utgående från en naturell åkerbärsblomma med en överdel som kunde likna någon slags krona. Den utskurna falsen mellan ramstycke och fyllning målades i välstämd blå kontrastfärg.
På brudallmogekistor kan man se otroligt fint målade dekorationer. Dessa bestod mestadels av olika slags stilfullt utförda slingor samt effektfulla streckdragningar. Senare kom även stiliserade blompositioner i fältindelningarna. Basfärgen var som vanligt på 1700-talet oftast gulockra. Strecken på fältindelningama gjordes i bränd terra. I enstaka fall finner man en grå basfärg med en utsökt marmoreringsteknik. Kistorna gjordes så vackra som möjligt vad beträffar målning och utförande i övrigt med bland annat vackert skurna järnbeslag och smiden. Det handgjorda låset med dess ofta vackert utformade nyckel garanterade att hemgiften i kistan var i säkert förvar.
Strömningar både från söder och öster har givit allmogemålarna en rikedom av dekormotiv.
Bredden på måleriet blev större, likaså färgurvalet. 1800-talets allmogemålning har genom denna utveckling fått en mycket rik och särpräglad karaktär. Det finns dock ingen markant gräns mellan 1700- och 1800-talets måleri. Helt klart är ändå att den större rörligheten hos målarna och även hos folket i bygderna kan ha bidragit till en utveckling.
Rent geografiskt råder mycket stor likhet mellan måleriet i Torne, Kalix och Kemi älvdalar. Man kan också känna igen allmogemåleriet efter kustremsan ända ner till Råneå. Dekormotiven kan dock få en enklare utformning där och utgår ofta ifrån tulpaner i röd färg.
Den gulockra grundfärgen från 1700-talet fick ge vika för helt nya basfärger. Huvudfärgerna blev på 1800-talet välstämda röda och blå. Stilen på motiven blir också livligare och mer romantisk. Det blev tacksammare att lägga dekor, lättare att få fram klar och fin kontrastverkan. Nya stilbundna kompositioner kom i bruk genom att utövarna fick impulser från andra stilbildningar.
På 1800-talets brudallmogekistor målades stiliserade motiv direkt på den röda eller blå basfärgen vilken indelats i fält, genom streckdragning i avvikande ljusa och mörka färger. Det var heller inte ovanligt, att man målade fält i en nästan kadmiumgul färg. Fälten inramades med streck i avvikande kulör. På de gula fälten målades sedan dekormotiven. På insidan av kistlocket målades en krans med stiliserade blad och blommor, årtal på kistan och initialer på brudens föräldrar och slutligen ett vackert format D, vilket betydde att dottern blev ägare till kistan. Också andra varianter förekom. På den röda kistan målades järnbeslag och smiden blå, och på den blå röda. Därigenom framträdde beslagen med kraftig färgverkan.
Även en ljus allmogegrå basfärg förekommer i många föremål från 1800-talet. Klockfodral och andra föremål har på denna grå färg många gånger fått en rikligt stiliserad komposition.
En varmt röd färg kan man ibland se på till exempel sängar och soffor. En sådan soffa kunde vara brudgåva och fick därför kärlekens röda färg.
Utvecklingen av allmogemåleriet följde givetvis de förändringar som uppstod genom nya
möjligheter vid tillverkning av möbler. Möbler av ädla träslag började tillverkas. Dessa var dyrbara, endast de rika hade råd att skaffa sig sådana. De flesta hemmen fick hitta på andra möjligheter att följa med i den nya stilriktningen. Nu började skickliga målare imitera dessa träslag. Många hem fick på det sättet någon möbel utförd i ädelträimitation. Här hade målare möjlighet att ge sitt alster personlig utformning. Många bevis härpå finns.
Allmogemålare i vår tid har ett stort ansvar då det gäller att för eftervärlden bevara detta särpräglade måleri. Det är angeläget att med varsam hand restaurera dessa gamla kulturskatter. På nytillverkade möbler som ej fått gammalt, stilenligt utförande kan målaren gärna ge fritt utlopp åt sin fantasi och skaparförmåga.
De får bli produkter av vår tid.