Av Lage Ollinen, emeritus kyrkoherde 2009
När byabönen först började att hållas är inte helt fastställt. Ej heller vet man med säkerhet om initiativet utgick från prästerna eller lekmännen. Det troligen äldsta dokumentet där byabönen omnämns är det av Hambraeus avtryckta ”Kyrkio-Lagh, samptyckt och stadgatt aff Presterskapet i Väster-Norrlanden Anno 1576”.
Det som här nämns om byabönen gäller naturligtvis även vår by. En del uppgifter har jag inhämtat från en uppsats av prosten Lennart Malmström, Muodoslompolo. Införd i tidskriften ”Norrbotten 1972”. Den handlar just om ”Byabönen och Byabönstraditionen”.
I varje större by organiserades en styrelse benämnd Fridsförbund. Hos oss hette det ”Vitsaniemi Fridsförbund”. På grund av befolkningsminskningen organiserades de olika byamas Fridsförbund senare i ett gemensamt Hietaniemi Fridsförbund. Fridsförbundets styrelse hade ansvaret för verksamheten.
Fridsförbunden inom Övertorneå församling gick samman och bildade Övertorneå Församlings Fridsförbund. Detta skedde cirka 2006.
Blomsterfond för Övertorneå församling är gemensam för alla byarna i kommunen. Behållningen går oavkortat till Fridsförbundets verksamhet.
Grundtanken var att man skulle komma samman till en gemensam gudstjänst. Om det i byn fanns någon läskunnig person, så skulle han förordnas till byaböns hållare. Det var inte tillåtet att vägra, för då fick man böta 3 öre. Ungdom som inte ville låta lära sig, miste kvällsmåltiden den aktuella dagen.
Reglerna var enkla – någon psalm, dagens bön och bibeltexterna. Det tillkom också läsning ur någon postilla till exempel Luther eller Laestadius. Det var lärorikt och följde kyrkoåret. Husbonden i sitt hushåll hölls ansvarig för att alla deltog, annars pliktades böter, 3 öre. Den summan var då priset för ett dagsverke.
Från kyrkans sida var man angelägen, att bönen skulle hållas i kyrkan på söndagar. Man införde också en kyrkoplikt, vilket innebar att det var obligatoriskt att gå i kyrkan varje söndag. Ingen regel utan undantag.
På grund av långa avstånd och dåliga, för att inte säga obefintliga kommunikationer, så kunde kyrkobesöket ersättas med byabönen i avlägset belägna byar. Andra giltiga skäl enligt samtida rättsprotokoll kunde vara sjukdom, menföre, brist på hjälp i hushållet, boskapsskötsel, barnpassning och säkra uppsyn över elden i bostaden. Kyrkan hade ansvaret för sina medborgare framgår tydligt.
Platsen för byabönen kunde alternera från gård till gård. När skolväsendet växte och byskolor byggdes flyttade verksamheten till skolan. Detta var även fallet när någon predikant kom till byn för att förkunna Guds ord.
Vitsaniemi Fridsförbund inköpte en finsk bibel, den så kallade ”Rekisteri Raamattu” , Register Bibeln, 1952.
Förutom alla bibelböckerna finns ett antal register bland annat namnens betydelse och bibeltexter samlade under ämnesrubriker. Mycken viktig kunskap finns att hämta i denna ”Rekisteri Raamattu”.
Samarbetet mellan kyrkan och väckelserörelserna var gott på många platser, men det knakade på andra håll. Lekmännen som själv anordnade till exempel byböner blev illa ansedda. Man införde konventikeltplakatet som föreskrev att endast kyrkans verksamhet blev lovligt.
Husförhören var viktiga. De påbjöds i slutet av 1600-talet. Finsk benämning ”Kinkerit”.
Väckelseperioden infaller under 1800-talet. Tidigare känner vi till den Wiklundska väckelserörelsen. Alla gillade inte hans predikningar. Det var för mycket väckelseton och många berördes av den. Han suspenderades från sin tjänst.
Wiklund åkte till Stockholm för att söka återfå sin tjänst. Väl på plats upptäckte han att orgeln i den Tyska kyrkan var till salu. Komminister Wiklund lyckades förvärva orgeln och som ett erkännande och tack återfick han sin tjänst som präst. Huvudverket hamnade i Övertorneå och ryggpositivet, 9-stämmigt, i Hietaniemi 1781 kyrka.
Hietaniemi kyrka är byggd 1746 i trä och brädor som är rödmålade. Den förste organisten hette Zach, Salin, från Purmo i Pedersöre socken i Österbotten. Han och hans familj med hustru och många barn levde fattigt, då det var svåra tider, och nästan dog svält. Lönen var l0 tunnor korn.
Idag är både Övertorneå och Hietaniemi församlingar glada och tacksamma för sina orglar.
Här i församlingen och övriga närliggande församlingar har jag inte märkt samarbetssvårigheter. Tvärtom upplever jag att sambandet och gemenskapen i arbetet har fungerat i stort sett väl. Prästerna och kyrkoherdarna har samarbetat och trivts i församlingen, vilket visas av att kyrkoherdarna så länge stannat kvar på sina tjänster.
En förteckning över några kyrkoherdar;
Stenborg, Carl Micael 1878-1892,14 år
Nyman, Johan Anton 1892-1903, 11 år
Alexandersson, Alexander 1903-1936, 33 år
Bäckström, Carl Emanuel 1936-1969, 33 år
Tano, Nils Östen 1969- 1993, 24 år
Vi har även präster från vår egen by, nämligen;
Johannes Huhtasaari. När Johannes Huhtasaari firade sin 80 årsdag, hälsade han de närvarande och Vi kan ta hans ord som en hälsning till oss; ”Jag blyges icke för evangelium, ty den är Guds kraft till frälsning för var och en som tror” (Rom.1:16)
Lage Ollinen.
Några predikanter från Vitsaniemi. Man kunde berätta mycket om deras predikogärningar, några exempel följer.
Hjalmar Kummu, reste mycket på sina predikoturer, särskilt norrut.
Abiel Lahti, verkade mest hemmavid.
Isak Aili, mycket humoristisk. Vid ett tillfälle efter en arbetsam dag i byn med höslåttern råkade flera församlingsmedlemmar att ”nicka till”, varpå predikanten Aili, mycket tyst, smög ut från lokalen för att invänta uppvaknandet.
Laestadianismen har satt sin prägel på det andliga livet och är fortfarande en levande rörelse. Det tas emellertid ofta upp som splittringarna inom väckelserörelsen. Helt kort kan nämnas att när Raattamaa levde hölls väckelserörelserna ihop. Efter Raattamaas bortgång 1999, började olika krafter göra sig gällande. I Luleå området finns till exempel 6 olika laestadianska inriktningar idag.
Purnu Jonas skaffade egna nattvardskärl i silver, och anförde att Raattamaa skulle angett att Purnu Jonas skulle ta över efter honom. Det var ju bestämt att endast riktiga präster skulle få ge nattvard.
Det första man lägger märke till är västlaestadianismen med något av ett kraftcentrum i Gällivareområdet.
Det som Vi räknas till kallas ’Tornedalsinriktningen”. På 60- och 70 talet anordnades laestadianska möten och gudstjänster relativt ofta i de lokala byaskolornas lokaler, så även i Vitsaniemi / Risuddens skola
Den laestadianska gudstjänsten karaktäriseras bland annat av en offentlig syndabekännelse med karismatiska inslag där församlingsmedlemmarna ber varandra om förlåtelse för begångna synder.
Teologerna vid utbildning till prästyrket, får skriva under en handling att de kunna tjänstgöra oavsett vilken kön som prästkollegan har. Laestadianismen godkänner inte kvinnliga präster.
I Finland deltar många ungdomar i bönemöte där man bedriver ”Kinkerit” med husförhör och bönemöte. Mötet har även viss
betydelse för folkbokföringen. Vid mötet kan musikinstrumentet salmonikon komma till användning. Förr i tiden betygsattes församlingens medlemmar med ett enkelt strecksystem i bland annat läsning och bibelkunskap.
När prästen kom långväga på besök, var det vanligt att kaffe med dopp serverades i finrummet till gästen medan gårdsfolket fick sin kaffetår i köket – pörtet. Om det aktuellt med övernattning skedde bäddningen i samma så kallade finrum. Det var bara det att värmekällan i huset inte alltid räckte till att värma finrummet, som oftast stod tom och kall. Kyrkoherde Manfred Wiss brukade önska att han fick avnjuta sitt kaffe i pörtet tillsammans med gårdsfolket.
När det gäller Vitsaniemi, så har man tidigare haft någon enstaka företrädare för den så kallade västliga riktningen. Den östliga inriktningens strikta trosbekännelse bannlyste bland annat gardiner och televisionstittande samt att kvinnorna skulle bära sjal ”huivi päässä”.