Av Cg Heikinpieti, 2025
Tidningen Riksgränsen från Haparanda har 1874 rapporterat om att tecknande av aktier pågår i Övertorneå för inköp av en större och två mindre ångbåtar till Torneälven. Tanken är att den stora ångbåten sommartid ska trafikera de fyra milen mellan Vuoentokoski och Kattilakoski. De mindre ångbåtarna ska dels trafikera Karungiträsket och dels från Salmis hamn till Nedre Vojakkala.
Genom dessa ångbåtar skulle den sju mil långa sträckan mellan Haparanda och Matarengi kortas ner till två mil på landbacken förbi Kukkolankoski, Matkakoski och Vuoentokoski. Vid den tiden kostade det tre – fyra kronor per mil att transportera en hästfora från hamnen i Salmis till Haparanda. På samma sätt kostade det två kronor eller mer per mil att transportera en fora från Haparanda upp efter älvdalen. Detta meddelade Nya Dagligt Allehanda 1874-11-06.
Tidningen Riksgränsen meddelar i september att herrarna G.A Utterström, Haparanda, och J.O. Utterström från Niemis har köpt en mindre ångbåt för regelbundna turer mellan Vitsaniemi och Öfver-Torneå kyrkby Matarengi. Sträckan är tre mil lång.
Ångslupen var Sveriges näst sista sidohjulsångslup med en 24 hästkrafters ångmotor som eldades med ved. Slupen var tekniskt avancerad med en kuggväxel mellan motor och hjulaxeln.
1892 byggdes Nord om och försågs med en salong.
I augusti skrev Upsala Nya Tidning om att ångbåten Nord i dagarna levererats från Ljunggrens Mekaniska Verkstad i Kristianstad för rederiet Polcirkelns räkning.
Ångslupen Tornio, Oskarshamns Mekaniska Verkstad projekt 205. Tornio gick på traden Tornio – Kemi åren 1901 – 1905. Foto på Nord saknas. Foto från Thore Ehrnlunds samling och web-siten Skärgårdsbåtar.
För att få upp ångaren förbi forsarna Jylhä, Matka och Vuoento var man tvungen att bygga en decauville-järnväg. Detta var ett både kostsamt och arbetskrävande projekt.
En Decauville-järnväg är i princip ett Lego med räls och slipers som en monteringsfärdigt bit. Spårvidden var vid denna tid antingen 400, 500 eller 600 mm.
För att få upp ångslupen från vattnet har spåret fått läggas ut i älven och slupen sedan placerats på vagnar som förts ner i vattnet. Det finns exempel där tre hästar har klarat att dra upp ett lika stort fartyg som Nord ur vattnet. Eftersom vi inte har någon gata efter en järnväg vid forsarna, har spåret troligen lagts på landsvägen.
Det måste ha varit spännande att ta ett fyra meter brett och 20 meter långt fartyg som väger sju ton på ett rangligt järnvägsspår som är en halv meter brett.
Tidtabell 1895
Ur Haparandabladet 1895-07-20
Trafiken verkar ha varit av typen hoppa på – hoppa av vid behov. I en reseskildring av Viktor Almkvist 1899 beskrivs hur ångbåten lägger till vid en flotte eller en båt vid behov längs färdvägen.
Flera av landets tidningar skriver att ångbåtstrafiken pågick sommaren 1898. Rubriken är ofta: Sveriges nordligaste ångbåt.
I ett resebrev till Stockholms Dagblad skrivs att en liten ångslup dels gör turer och dels bogserar timmerflottar mellan Torrakankorva och Vitsaniemi.
I juli 1900 var en grupp med riksdagsmän i Tornedalen. Gruppen var på 60 man och åkte i en karavan med 30 vagnar från Haparanda norrut. Vagnarna beskrevs som en blandning av allt: uråldriga, orrkojer, droskor, landstrillor och sjäsar. En engelsk jaktvagn var kronan på verket.
Besökarna tjusades av timmerflottarna som togs ner för Matkakoski men blev fundersamma på det lokala språket: finska.
I Vitsaniemi möttes riksdagsmännen av kyrkoherden, apotekaren, provinsialläkaren och godsägaren från Niemis. Dessutom var ett stort antal från allmogen närvarande. Riksdagsmännen åkte med den flaggprydda ångaren Nord från Vitsaniemi till Matarengi.
I Matarengi bjöd kommunerna på en rejäl middag. Hemresan från Matarengi var ingen munter tillställning: 60 man på en liten ångare i hällande regn, temperatur på + 4 grader och en isande kall nordlig vind. Det blev en blöt resa efter en blöt natt.
Vid hemresan hade tanken varit att riksdagsmännen skulle åka timmerflotte nerför Matkakoski. Den hårda vinden hade dock under natten slagit sönder ett par flottar, så till och med de modigaste herrarna avstod gärna från äventyret.
Signaturen Pim har i Haparandabladet 1902-07-12 en dräpande beskrivning av Nords bravader.
Skribenten tror att det bara är självmordskandidater som sätter sin fot på ångslupen. Avfärden var flera timmar försenad. Bryggan i Matarengi var en submarin stockflotte.
Efter tio famnars, 18 meter, resa kluckade motorn till och allt stannade. Ångaren stötte till några stenar innan den började beta på den gröna stranden. Efter en stunds ivrigt bultande och svärande från maskinrummet puttrade ångaren igång igen.
Under resan stötte ångaren i älvbotten med jämna mellanrum och kölvattnet såg ut som buljongen på ett sämre matställe. På hela resan blev det fyra motorstopp med åtföljande strandkänning, nya svordomar och ännu mera bultande.
Inte undra på att skribenten önskade att Nord skulle förpassas till de sälla jaktmarkerna.
I Norrbottens Läns Tidning beskrivs som Tornedalens vackraste vyer i Vitsaniemi. Dock är vattnet i älven så högt att båten knappt orkar ta sig fram motströms.
Norrbottens Läns Tidning meddelar i maj 1905 att ångaren Nord är såld till handlaren Dubatschoff med flera och ska transporteras till Haparanda. Ångaren ska sättas i trafik mellan Tornio och Kemi.
Nord hamnade i Uleåborg och gick under namnet Onni mellan de olika stadsdelarna fram till mitten av 1930-talet. Under sin tid i Uleåborg byttes ångmaskineri och fartyget hann även kollidera ett par gånger med andra färjor och bogserbåtar.
Nord flottades nerför forsarna Vuoento, Matka och Jylhä under maj månad 1905. Johan Niska från Pekanpää styrde ångaren nerför Vuoento och Matkakoski, medan Abraham Rautakallio från finska Kukkola styrde genom Jylhä.
Den vådliga färden gick bra tack vare det höga vattenståndet och skickliga styrmän. För styrningen tog man hjälp av en flottåra som monterades längst bak i aktern.
Tidningarna rapporterade i maj 1905 att hemmansägare J. Pelli i Ruskola har köpt en automobil i huvudstaden för 10,000 :-. Automobilen ska sättas in i trafik mellan Haparanda och Matarengi