Skrivet av Håkan Tolonen, 1988
Vid början av 1930-talet när Socialdemokraterna styrde i Sverige delades det ut ett förbättringsbidrag, Lahoavustus. Det rörde sig om 800 – 1 200 kronor. Det fick man för att reparera gamla småhus.
I Risudden var det många sådana hus som reparerades. Oftast var det ruttet till fönstret. Man satte hela huset på stolpar och rev bort det ruttna.
Grunden, som var torpargrund, bestod oftast av små sten med mullbänk av sand. Grunden cementerades med form utvändigt. Nytt timmer sattes. Källaren, som oftast var av trä var rutten, gjöts av betong. Lucka fanns i köksgolvet och en trappa ned till källaren. Nya bjälkar och trossbotten med sågspånsfyllning sattes in. Bakmur murades med järnspis. Nya fönster och dörrar sattes in och oftast nytt golv. Tak och väggar kläddes med masonit. Köket målades, lilla kammaren tapetserades. Nästan alla hus var så kallade, fem väggars hus viisseinäinen.
Typisk timring från 1800-talet. Detta är en kuusseinäinen, sexväggigt hus. Huset är Risudden 18 Woulogården.
Foto: Jan Blombäck 2011
Utvändigt sattes stående panel med läkt och målades med faluröd färg och vita knutar. Nytt spåntak spikades. Med detta arbete hjälptes man åt i så kallad, talkoot.
Det var ett mycket dammigt jobb att riva gamla murar och att forsla bort mullbänkar. Men det var ingen som sa att det var farligt för hälsan. Förtjänsten var 50 öre i timmen för en byggnadssnickare. Grovarbetet brukade oftast husägaren göra själv.
När jag började som byggnadssnickare på 1920-talet fanns det inga yrkesskolor att gå i utan man måste börja på egen hand.
Min far hade skaffat virke till uthusbyggnad för fem år sedan. Brädorna låg i en hög och ingen tordes börja bygga, men en morgon sommaren 1929 satte jag igång. Huset står ännu kvar hos min bror Emil Tolonen.
I början av 1930-talet byggde man ännu av timmer. När Per-Albin husen började byggas 1935, så ändrades byggstilen till spantring med 4 tums stolpar, alltså ”2 * 4” med spånfyllning, två varv brädning och förhydringspapp mellan på utsidan. Invändigt var det en brädning och masonit. Men efteråt märkte man att det var för dåligt isolerat. Eldningen sköttes med spismur. En del hade även bakugnar. 1936 började man installera centralvärme med kökspanna. Då grävdes inga källarvåningar.
Ett vanligt Per Albin hus från 1936, detta är Risudden 312.
Foto: Jan Blombäck 2011
När man byggde Per Albin Hus fick man 6 000 kronor räntefritt och 30 åriga amorteringar. I vissa fall kostade fastigheten 3 000 kronor. Att bygga bostadshuset och mangårdsbyggnaden för 3000 kronor, var inte så mycket pengar på den tiden heller.
1938 började man med ombyggnad av vägen i norra Risudden. Det var dåligt med lastbilar i början. Andersson från Övertorneå hade en lastbil, som Georg Sammeli körde. Den var utrustad med tipp, men med manuell vev.
På hösten köpte Sammeli en lastbil med oljetippning. Väinö Aho och Henrik Taavo skaffade sig också lastbilar. Mattias Lindgren köpte sig en lastbil och skaffade tillstånd att köra i Skogskärr. Han bodde där ett tag. Det fanns mycket körningar när vägbygget var igång. Det var ett tungt jobb, för lastningen av pinnmo och grus skedde för hand. Förtjänsten var ungefär 1 krona per timme. Ackord förekom också och då var förtjänsten olika.
Sommaren 1939 byggde jag och Oskar Juntikka timmerkåken Lillstugan med torvtak åt fröknarna Majken och Helena Mörtberg. Petter Aho var arbetsledare. På 1950-talet uppfördes en tillbyggnad med vedboda och bastu. Sista byggnaden var stolpebodan, som byggdes av flottarstugan från Routuvaaras strand.
Lillstugan Risudden 126.
Foto: Jan Blombäck 2011
När andra världskriget bröt ut 1939 stannade nästan all byggverksamhet. Jag hade varit i skomakarlära hos Abraham Honkamaa i Hedenäset i ett års tid på slutet av 20-talet. Jag öppnade ett skomakeri hemma. Det var mest reparationer. Den tid jag inte var inkallad, jobbade jag hos Karl Mörtberg i hans gengasfabrik under 2 år. Det fanns mycket förvärvsarbete under kriget.
Efter krigets slut 1944, började man bygga så kallade barnrikehus. Barnen bidrog till betalning när dom var minderåriga. Man kunde även få samma lån fastän man inte hade några barn.
Byggnadsstilen hade ändrats. Hela källarvåningar byggdes med bastu, pannrum, vedbod och matkällare. Man eldade med ved.
Då var stolparna i spantringen 5 tum med sågspånsfyllning. Utvändigt 5 centimeter glasulls-och senare rockwoolsmatta. Timlönen för snickarna var 3–4 kronor.
På mitten av 50-talet började man installera oljeeldning. Oljan var billig på den tiden, cirka 175 kronor kubiken. Timlönen för en snickare var 6 kronor.
På 1950-talet var jag med och byggde alla dessa hus. Vid första bygget var timlönen 90 öre och vid sista 6 kronor.
Typiskt hus från 1950-talet, Risudden 320
Foto: Jan Blombäck 2011