Av distriktssjuksköterskorna Lisa Hietala och Märta Ollinen 2009
Innan det byggdes något sjukhus i Övertorneå, fanns det endast en provinsialläkare i kommunen. I regel hade han sin mottagning i bostaden, och besökte sina patienter i deras hem.
På Landstingsmötet l920 tog man ställning till en ny sjukvårdsplan, som var Landstingets största och viktigaste ärende. Då beslutades att sjukstugor skulle byggas på alla orter där det fanns en provinsialläkare, däribland Övertorneå.
Till 1920 års Landsting presenterades också den så kallade tuberkuloskommittén – en utredning om den vårdgrenens utveckling. Det föreslogs ett sanatorium i Övertorneå med 32 vårdplatser till byggkostnad av 420 000 kr. Sanatoriet byggdes och togs i bruk 1923.
Sanatoriet eller Bygdesanatoriet i Övertorneå togs i bruk 1923 och lades ned 1948.
Foto: https://matarengi.blogspot.com/ av Rolf Lustig
Eftersom tuberkulosen fortfarande härjade i landet beslutade man att öppna en centraldispensär, som blev klar 1939 i Övertorneå. Utöver detta fanns ett flertal distriktsdispensärer i länet.
1948 lade man ned sanatoriet i Övertorneå, eftersom man inom sjukvården fått bukt med tuberkulosen, som ändat så många människors liv.
Vitsaniemi/ Risudden var en by där tuberkulosen härjade. En familj förlorade tre barn. Det har berättats att när de anhöriga till pojkarna lämnade kyrkan efter jordfästningen möttes de av budet att ytterligare en son avlidit.
Åren 1960 – 6l kom vi två relativt nyutexaminerade sjuksköterskor till Sjukstugan i Övertorneå. Vi kom från var sitt universitetssjukhus, var vana att arbeta efter och med den tidens senaste sjukvård och medicinska kunskaper.
Att komma till Sjukstugan i Övertorneå var en något chockartad upplevelse för oss båda.Vi tyckte att tiden medicinskt och behandlingsmässigt stått stilla. Medicinskåpets innehåll var inte så stort, instrumentens antal ringa och många av modell äldre. Engångsmaterial fanns inte. Dropp till patienterna gavs inte. Katetrar i någon större utsträckning användes inte heller. Detta till trots saknades inte arbete när vi en gång kommit in i Sjukstugans rutiner.
Vi var tre sjuksköterskor. Syster Maja, tillika husmor. Syster Maja hade funnits där i många år. Vi två andra sjuksköterskorna hade hand om varsin avdelning, den ena av oss ansvarade även för mottagningen, medan den andra förutom kronikeravdelningen var avlösare för lediga dagar och håltimmarna.
Den allmänna avdelningen bestod av 14-15 vårdplatser, samt en barnsal med plats för 5 – 6 barnsängar. Den kroniska avdelningen hade 24 vårdplatser. På den allmänna avdelningen låg patienter med ryggåkommor, hjärtbesvär, högt blodtryck, bensår, bukobservationer och trötta, utarbetade mödrar som fick några dagars vila. Patienter i livets slutskede, däribland patienter som skickats hit från Sandträsk Sanatorium.
På barnsalen fanns barn med infekterade halsar, öroninflammationer och magont. På den kroniskaavdelningen fanns t.ex. patienter med sviter efter polio, hjärnblödningar, parkinson, söndervärkta reumatiker, senila och ibland också psykpatienter Förebygga och behandla liggsår var ett stort problem med dessa patienter eftersom engångsmaterial i form av blöjor och hygienunderlägg inte fanns. Till Sjukstugan hörde också en BB-avdelning.
Sjukstugan jämte hälsovården i kommunen hade Dr Rova ofta ensam ansvaret för. I Hedenäset fanns sporadiskt läkare.
Dr. Rova hade vi alla stor respekt för, såväl hans person som för hans arbetskapacitet. ”Du-andan” hade inte hunnit upp till Övertorneå då i början av 1960-talet. Titlarna var viktiga. Dr. Rova, syster den eller den, fröken eller fru när det gällde den övriga personalen. Vi unga sjuksköterskor trotsade denna regel när inte Dr. Rova eller syster Maja fanns inom hörhåIl. Förmiddagskaffet fick endast syster Maja, ”systrarna” och Dr. Rova dricka tillsammans. Vi avundades flickorna där ute i korridoren, deras skratt och pladder. Vårt kaffedrickande gick mycket strikt och högtidligt till. Att äta vid samma bord som doktorn passade inte. Doktorns bord markerades med en vit duk.
Vi var som vi tidigare nämnt fulla av respekt för Dr. Rovas arbetsbörda. Folkmängden var år 1960 betydligt större än 1995. I Övertorneå församling fanns 3.857 personer, i Svansteins forsamling 3.288 och i Hietaniemi församling 2.618 personer, summa 9.763.
Under året föddes i Övertorneå 50 barn, i Svanstein 63 och i Hietaniemi 40 barn. Som kuriosum kan nämnas att åren 1946 – 1960 föddes i Svansteins församling i genomsnitt 95 barn per år.
Mottagningen var öppen i stort sett dygnet runt alla dagar. Mottagningspatienternas antal kunde ibland uppgå till ett 50-tal per dag. Köbrickorna sattes tidigt ut i väntrummet. Så snart ytterdörrarna öppnades hände det att Övertorneåborna hämtade en köbricka och kunde sedan gå hem några timmar. När bussarna från byarna kom gällde det att fort ta sig upp från järnvägsstationen där bussarna stannade, upp för alla tunga backar till Sjukstugan. De unga och relativt friska hann först att få en bricka, de äldre och sjukare som inte orkade fram så fort fick ofta sitta i väntrummet till långt fram på eftermiddagen. Hur orkade de? Någon cafeteria fanns inte.
Besöket hos doktorn varade i regel inte så länge. Sjukdomsbilden, blodtrycket, några prover kanske ordinerades, ibland en röntgenbild av det enklare slaget. Lungröntgen utfördes på Centraldispensären som låg granne med Sjukstugan. De prover som togs på mottagningen var HB, SR. Heller: äggvita i urinen, Almen: socker i urinen. Avföringsprover togs ofta för att söka maskägg för förekomsten av binnikemask, som var mycket vanlig på grund av kosten – den goda siken.
De patienter som fått fastställd diagnos:
Binnikemask fick recept på en medicin som på fastande mage skulle intas på någon av avdelningarna. Där fick någon av personalen ansvar för denna patient. Egen ”toa” hink, som efter någon eller några timmar genomsöktes på sitt innehåll. Oftast av något biträde, som kunde rapportera om vad som fanns i hinken. Sedan var det sjuksköterskans uppgift att avgöra om binnikemaskens huvud fanns med i hinkens innehåll. Om inte blev det en ny binnikemaskkur, så snart patienten orkade.
Dokumentation, som nu är honnörsordet inom sjukvården, var då ej uppfunnet. För journalskrivning ägnades inte mycket tid. Läkarsekreterare fanns sporadiskt. Doktorn skrev själv journalen.
Hembesök hos någon svårt sjuk patient ingick också i doktorns arbetsrutiner.
Skolhälsovården upptog höst och vår många timmar i anspråk, när doktorn tillsammans med distriktssköterskan undersökte skolbarnen. En och annan vuxen slank in också in på dessa mottagningar. Kanske väntade några patienter på mottagningen i Övertorneå och någon på avdelningen som behövde extra tillsyn, speciellt barnen på barnsalen när doktorn kom tillbaka. Arbetsdagen kunde ibland bli lång.
Enklare ingrepp där narkos var nödvändig utfördes också. Narkosen skedde för det mesta med eter. Alla som var med har i minnet lukten av eterflaskan. Rädslan för att ge för många droppar eller Dr. Rovas stränga blick över munskyddet, när narkosen inte var tillräcklig, fick hjärtat att hoppa upp i halsgropen och knäna att darra under operationsbordet. Stor var den glädje man kände när patienten började vakna och allt var överstökat. Flera av dessa ingrepp gjordes nattetid, när personalen förutom doktorn och sjuksköterskan bestod av ett vårdbiträde, som dessutom hade ansvar över hela Sjustugan. Det som den ena stunden hände innanför svängdörrarna till avdelningen kunde ingen åtgärda.
För det ensamarbetande sjukvårdsbiträdet blev nätterna många gånger fyllda med mycket arbete och ett stort ansvar. I regel vakade inga anhöriga hos svårt sjuka varför mycket av ansvaret låg på det ensamma sjukvårdsbiträdet dels hos sjuksköterskan. Bamen på barnsalen hade sällan sina föräldrar hos sig.
Eftersom nattsjuksköterska saknades ingick det i vårt arbetsschema att en av oss sjuksköterskor fanns på Sjukstugan nattetid. Vi började vår arbetsdag kl 0700, var lediga några timmar mitt på dagen, för att sedan kl 1600 ta över vad som fanns kvar till exempel på mottagningen, eftermiddagsmedicinerna, omläggningar, behandlingar m m.
När arbetet på avdelningen var färdigt och inga jourfall kommit fick vi gå till sköterskerummet, som låg i kronikeravdelningens konidorända. Där kunde avdelningen nå oss nattetid. Påföljande morgon fortsatte arbetet till kl 1600. Hade natten varit lugn gick det väl an, men ofta blev vi väckta på grund av besök till mottagningen eller att någon patient blivit sämre, dödsfall m m.
Vi arbetade var tredje helg. Kl 0700 på lördag tågade vi upp till Sjukstugan, medveten om att detta arbetspass skulle räcka till måndag eftermiddag.
Syster Majas tid upptogs till stor del av administration och handledning. Hon var spindeln i nätet. Varje vecka stod hon i förrådet och delade ut bland annat tvåI, såpa och cellstoff. Inga stora mängder av något, kanske fick någon avdelning endast en halv ”rysstvåI”. Att ”fröknarna lånade” nyckeln till förrådet för att utöka avdelningens förråd var helt förståeligt.
Syster Maja kände ett oerhört stort ansvar för Sjukstugan, både patienterna och ekonomin. Ibland som vi andra tyckte allt för ekonomiskt, som exempel: På den kroniska avdelningen fanns ett litet bibliotek som alltid var låst. Böckerna utlånades endast i undantagsfall, för att de inte skulle slitas sönder.
På den tiden var sparsamhet verkligen en dygd som vi alla minsann fick känna av. Att vara sjuksköterska på den tiden var ansvarsfullt och ensamt. Doktorn var ej alltid närvarande och inom räckhåll – som vi tidigare nämnt gjorde han hembesök till svårt sjuka i hemmen, besök på skolor och även läkarmottagningen i Hedenäset. Han samarbetade ofta med ambulansföraren Erik Ylinenpää.
Vissa patienter tog man in för observation tills doktorn kom, detta även nattetid, andra åter skickades till lasarettet i Haparanda. Senare delades varannan helgjour med Överkalix Sjukstuga.
Så fungerade arbetet på en sjukstuga för 50 år sedan.
Bred binnikemasken (Diphyllobothrium latum) är en parasitisk bandmask med bland annat människan som värd. Masken är platt, vit eller gulaktig och liknar ett 1 cm brett band med leder, avsmalnande mot huvudändan. Den blir ofta över 4 m lång. En av de längsta man hittat var av feminintyp och var 24 m lång.
Hos människan lever den i tarmen som parasit vilket hos den drabbade kan medföra avmagring och anemi, blodbrist. Dess längd kan uppgå till 20 meter och den kan leva i 10 år.
En infekterad människa behandlas med preparatet niklosamid.
Den breda binnikemaskens livscykel omfattar tre värdorganismer: djurplankton, fisk och till sist ryggradsdjur, oftast fåglar’.
Förstadiet kallas för dynt. Denna förekommer som halvgenomskinliga blåsor hos värddjuret. När fisk, framför allt arterna gädda, abborre, lake och gärs, äter smittat djurplankton, infekteras även de. Larverna, som utvecklas hos värdfisken, kan sedan påträffas i fiskens alla organ liksom i dess muskulatur. Om insjöfisk, och i synnerhet de ovan nämnda arterna, inte upphettas eller fryses tillräckligt innan de förtärs av människor eller andra fiskätande ryggradsdjur finns risk för binnikemaskinfektion. Hos den sista värdorganismen blir masken könsmogen, varefter den lägger ägg som med avföringen når vatten där de äts av djurplankton.
Hämtad från Wikipedia