Av Esko Blanksvärd
Vitsaniemi – Risudden by är belägen i Övertorneå kommun, på Torneälvens västra strand och är den sydligaste byn i kommunen.
Byn gränsar i söder till Haparanda kommun och dess nordligaste by Korpikylä. I väster gränsar byn till Matojärvi och Vuomajärvi byar. Norr om Vitsaniemi – Risudden finns byn Päkkilä – Bäckesta och Hietaniemi – Koivukylä – Hedenäset- Hedenäset var den kommunala centralorten i Hietaniemi kommun före sammanslagningen med Övertorneå kommun.
Avståndet till Övertorneå är 35 km, till Karungi 26 km och till Haparanda 42 km. I öster på andra sida Torneälven gränsar byn till Kainuunkylä – Helsingbyn – Pekanpää i Finland med vilken man har gamla släktband.
Källa: Lantmäteriet Min karta och Maanmittauslaitos Kartplatsen
Efter den senaste istidens slut, för mellan 8 000 och 9 000 år sedan, låg hela landskapet ca 200 m under nuvarande havets yta. Genom landhöjningen började bergen snart att sticka upp som öar i havet, Med tiden utvecklades området till en skärgård som småningom blev en kustmiljö. En resursrik och säkerligen vacker miljö med ett tämligen behagligt klimat.
Stenålderns fiskare, jägare och samlare rörde sig inom stora områden, både i kusten och inlandet, allt eftersom tillgången på föda varierade. Denna nomadiserande levnadssätt varade i flera tusen år. I detta tidsperspektiv innebar landhöjningen att stenålderns människor fick uppsöka nya platser för att vistas i havets närhet. I dag kan spåren av dessa boplatser återfinnas på bergshöjder långt från nutida vattendrag.
Berget Annivaara med omnejd har under mycket lång tid varit ett område som besökts av forntida folk.
På Annivaaras västra sida finns ett större område av olika fornlämningstyper från olika tidsperioder. Fornlämningarna är antingen rester efter forntida boplatser eller fångstgropar. Man har konstaterat att åldern på dessa boplatser kan ligga minst mellan 5 – 6 000 år tillbaka i tiden.
Tre fornlämningar som hittats på västra sidan av berget betecknar alla stenåldersboplatser. De har identifierats tack vare fynd efter de forntida människornas tillverkning av stenverktyg. Dessa så kallade avslag är stensplitter som bildades när stenverktygen höggs till. Det är alltså avslagen som talar om för oss att boplatsema är från stenåldern.
Dessutom har skärvsten hittats, det vill säga stenar som upphettats och nedkylts upprepade gånger så att de till sist blivit så sköra att de spruckit i skarpa skärvor. Dessa stenar kan ha använts som värmekälla till bostadsuppvärmning och matlagning.
Ytterligare en stenåldersboplats har påträffats vid Potila, på södra sidan av landsvägen.
Motsvarande stenåldersfynd från förhistorisk tid från cirka 3 500-talet f kr har man hittat på den finska sidan i Poikkilahti, Kainuunkylä – Pekanpää nästan mittemot Vitsaniemi – Risudden.
Källa: Pekanpää byaförenings studicirkelskrift
Fornfynd i Vitsaniemi, Potila och på Annivaara. Notera att gårdar som hade bebyggelse 1788 eller tidigare har klassats som Fornfynd.
Källa: Riksantikvarieämbetet Fornsök
Torneälven har genom tiderna haft en avgörande betydelse för bebyggelsemönster, näringsfång och kommunikationer. Älven flyter fram genom ett utpräglat lågland med sandiga sedimentmarker. Detta medför en god tillgång till åker- och ängsmark, lämplig för både odling och boskapsskötsel.
Vitsaniemi är ett utomordentligt exempel på en gles strandradbv med gårdarna spridda utefter älven. I bykärnan finns flera kulturhistoriska gårdar, dels traditionella tornedalsgårdar med byggnader som omsluter gårdstunet, dels gårdar av villakaraktär som slog igenom i 1800-talets slut.
Eftersom älven betytt så mycket för bebyggelsens lokalisering har de enskilda gårdarna ofta legat så glest och haft en självständig ställning, att begreppet by i dess vanliga mening inte är en passande benämning.
Byn kan i Tornedalen närmast ses som ett kameralt begrepp, utan djupare förankring i det faktiska bosättningsmönstret. Detta präglades länge av att varje gård hade sina marker samlade i ett eller några få skiften som sträckte sig från älvstranden fram till skogsmarken. I viss utsträckning finns denna karaktär av gles strandradby kvar än idag genom att tornedalsbyarna i regel inte har storskiftats.
Älven har alltså betytt mycket för jordbruksbebyggelsens lokalisering och som kommunikationsled. Det är emellertid fisket som har varit allra viktigast i älvdalsbygden. Under 1500-talet var fiskets, särskilt laxfiskets, omfattning så stor att det kunde betraktas som huvudnäringen med åkerbruk och boskapsskötsel som binäringar.
En permanent bebyggelse har funnits inom kartans område sedan medeltiden, kanske ännu tidigare.
1543 års jordebok tar upp följande byar pa den svenska sidan gränsen: Hietaniemi med sex gårdar, Päkkilä med åtta gårdar, Vitsaniemi med tre gårdar och Korpikylä med sex gårdar, Dessutom omnämns “Helsingbyn”, en by vars huvudbebyggelse låg på nuvarande finska sidan, men där några gårdar skall ha legat på västra sidan älven. Dessa gårdar låg förmodligen i nuvarande Vitsaniemi och Potila.
Vitsaniemi var en egen by redan 1539.
Geometrisk avmätning av Vitsaniemi 1 – 14,1648
Källa: Lantmäteriets HIstoriska Kartor
År 1808 hade Vitsaniemi, Vittaniemi, 20 hemmansnummer i jordeboken.
Före detta, Fd, nummer, nr, 1 Knuutinpieti eller Simo nuvarande, nuv., nr 8 Knuuti.
Fd nr 2 Simu, fd Taro = nuv. nr 7 Simu.
Fd nr 3 = nuv. nr 6 Paloniemi.
Fd nr 4 Heikinpieti, fd livari = nuv. nr 5.
Fd nr 5 Vuolo = nuv. nr 4.
Fd nr 6 Anunti, fd Markus eller Fordell = nuv. nr 3.
Fd nr 7 Aili, fd Matali = nuv. nr 2.
F d nr 8 Parpa, fd Matali = nuv. nr 1.
Nr 9 Palovainio, fd Ollikka.
Fd nr 10-12 Matojärvi = Matojärvi nr 4 Uusitalo, 5 Vanhatalo och 3 Aidanpää, som anlades 1768.
Fd nr 13 Niska = Vittaniemi nr 10 Antti, som anlades 1767.
Fd nr 14 Nikinmaa = Matojärvi nr 9, anlagd 1766. Fd nr 15 Korva= Vittaniemi nr 12, anlagd l766.
Fd nr 16 Mäki=Vittaniemi nr 11, anlagd l795.
Fd nr 17-20=Matojärvi nr 7 Lehto, anlagd 1796, nr 1 Huhta, anlagd 1803, nr 8 Alanentalo, anlagd 1805 samt nr 2 Routuvaara, anlagd 1804.
|
1766 |
1807 |
|
|
Päkkilä – Bäckesta |
109 |
210 |
|
Vitsaniemi – Risudden |
86 |
188 |
Begreppet mantal var ursprungligen ett begrepp för antalet män på gården
I 1607 års skattläggning förvandlades det till ett på utsädesvolymen grundat arealmått. Detta innebar för gamla Torne socken att den som hade så mycket jord som 4 tunnors utsäde räckte till hade 1 mantal (mtl) jord.
Källa: Basstatistik Demografiska Databasen
By i nuvarande Hietaniemi socken belägen på Torneälvens västra strand ovanför forsen Vuoentokoski. Ar 1543 hade byn 3 bönder. Byn synes ha fått sitt namn efter udden strax norr om nuvarande byn. Idag heter udden Vuolonniemi.
Enligt geometriska Jordeboken av år 1648 funnes följande hemman i byn. På udden eller halvön:
Ollikka, nuvarande nr 9 Palovainio. Flyttades till den nuvarande platsen söder om Knuuti. Namnet Ollikka synes ha uppkommit efter birkarlen Olof Andersson, i längderna åren 1551-1591.
Nuvarande Vuomajärvi nr 1 och 2 Aho var beläget även på udden år 1648 men flyttades efter mitten av 1600-talet till Vuomajärvi. Mickel Mickelsson, i längderna 1649-1688, var den förste nybyggaren i Vuomajärvi och efterträddes av mågen Carl Karlsson, född 1650, död 1744. En sonson till denne var Salomon Lambertsson på Lamperi.
Matali, nuvarande nr 1 Parpa och nr 2 Aili. Namnet Matali synes vara en form av Magdalena, i längderna under Vitsaniemi åren 1585-1595. Tolvmannen Jons Jonsson hade bland annat fyra söner: Lars blev måg på Rautio i Nuotionranta. Carl Jönsson flyttade omkring 1678 till Matojärvi och hans hemman motsvaras idag av Matojärvi nr 4 Uusitalo och nr 5 Vanhatalo. Hans Jönsson fick hälften av fädernehemmanet och Henrik Jönsson fick den andra hälften. Hans Jönssons hustru hette Barbro Nilsdotter och då hon som änka stod för hemmanet åren 1697-1713 fick denna hemmanshalva namnet Parpa. Henrik Jönssons hustru hette Aili Olofsdotter, född 1663, död 1759. Även hon fick förestå hemmanet såsom änka åren 1711-1721 och hennes hemmanshalva fick namnet Aili.
Markus eller Iso eller Innakka, nuvarande nr 3 Anundi och nr 4 Vuolo. Ursprungligen hörde hemmanet till Päkkilä by men överfördes år 1583 till Vitsaniemi by. Namnet Markus efter fogdeskrivaren Markus Jonsson Fordell, i längderna 1565-1616. Olof Jonsson, i längderna 1609-1646, var tydligen en måg åt Markus Jonsson Forell, eftersom hans äldsta son hette Markus Olofsson, som år 1633 blev inskriven såsom knekt. Dessutom hade Olof Jonsson sönerna Erik, Per och Joseph. Erik efterträdde fadern som husbonde på hemmanet, i längderna åren 1647-1658, medan brorsonen Nils Markusson skattar för hemmanet åren 1665-1675. Aren 1678-1707 svarar Olof Eriksson Iso, tydligen Erik Olofssons son, for hemmanets skatt. Efter denne Olof Eriksson fick den ena röken namnet Vuolo = nuvarande nr 4. Nils Markussons son Olof Nilsson Markus svarar för den andra röken åren 1687- 1706. Efter att Olof Nilssons son Anand Olofsson, född 1693, död 1766, fick den andra röken, nuvarande nr 3, namnet Anundi. Olof Jonassons son Joseph Olofsson blev nybyggare i Kangos vid Lainio älv. Se not nr 3.
livari, nuvarande nr 5 Heikinpieti. Namnet livari efter Ivar Andersson, i längderna åren 1634-1667. Sonen Erik Ivarsson, i längderna åren 1668-1674, efterträddes år 1675 av en yngre son Anders Ivarsson, men redan 1678 är Anders Ivarsson nybyggare i Sieppijärvi och grundar hemmanet livari i denna by. Anders var gift med dottern till Mickel Olsson (Mikko) i Koivukylä Elin Mickelsdotter, vilket förklarar orsaken till att han blev nybyggare i Sieppijärvi, där Koivukyläborna sedan urgammal tid hade fiskevatten. Hemmanet livari i Vitsaniemi fick en ny husbonde, Henrik Andersson Huhta från Huhdanantti i Niemis – Varttosaari i längderna åren 1678-1687. Efter dennes son Per Henriksson livari, född 1669, död 1738, fick hemmanet sitt nuvarande namn Heikinpieti.
Paloniemi, nuvarande nr 6. Ett gammalt hemman. Namnet efter en udde på vilken gården anlades.
Taro, nuvarande nr 7 Simu och nr 8 Knuuti. Namnet Taro efter Anders Taro, i längderna 1599-1616. Anders Olofsson Taro efterträddes år 1617 av Simon Henriksson som kom hit från föregångaren till Vuomajärvi hemman på själva udden, nuvarande Vuolonniemi. Brodern Mickel Henriksson blev kvar i det gamla hemmanet och brorsonen Mickel Mickelsson flyttade till Vuomajärvi, se ovan. Efter Simon Henriksson fick hemmanet namnet Simu. När hemmanet delades på 1660-talet mellan bröderna Nils Simonsson och Knut Simonsson, fick Knuts hemman namnet Knuuti, även om namnet Simo följer långt efteråt såsom officiellt namn på Knuuti hemmanet, nuvarande nr 8. En ättling till Knut Simonsson i femte led Per Adamsson, född 1738, död 1811, kallas i förhörslängderna för Knuutinpieti. Hans samtida är också Per Andersson Heikinpieti, född 1720, död 1785. Husbonden och mågen på Vuolo Per Larsson Rousu, född 1735 i Helsingbyn – Kainuunkylä, död 1819, kallas Vuolonpieti.
Eftersom namnet Taro stavas Taro, Tarro, Tarff, Torf, Torff, Taron, Taroin Antti, tyder detta på en äldre form Tarvoi, svagstadium av Tarkoi. Jämför Jöns Tarkoij i 1579 års tiondelängd under Alkkula. I Alkkula finnes hemmanen Ranta-Taro och Mäki-Taro. Norra delen av byn kallas Taroniemi.
Hemmanet Helsingbyn eller Kainuunkylä nr 38 Koski eller Tapani hörde fram till mitten av 1620-talet till Vitsaniemi men överfördes till Helsingbyn, beläget i södra delen av Pekanpää vid början av forsen Vuoento.
’ Wahlberg, Erik; Bondeskalden Antti Keksi. TORNEDALICA nr 45.1988
I Saarimaa 3/4 mil öster om Helsingbyn – Kainuunkylä – Pekanpää, som ligger mitt emot Vitsaniemi – Risudden på den svenska sidan av Torneälven, har man hittat kalksten.
En granitart till kvarnstenar bryts i Jänkänmaa 1/2 mil öster om Rantajärvi i Juoksengi by.
I Nivavaara nedanför Vuentokoski på den finska sidan mittemot Korpikylä by finns även granit av samma slag som i Jänkänmaa. Där bryts även en svartgrå grov skiffer som utnyttjas till murning av ugnar och spisar.
Ilvesvälta, ett berg 1 mil nedanför Kiilisjärvi innehåller vitkvarts eller så kallat Ryssglas även benämnt kattguld, Lapis Specularis. Funnen även i Risudden/Vitsaniemi 2007 i Birger Ejnefjälls ängar i samband med grävningar av ledningar.
På många platser i Tengeliö kring Vietonen och Miekojärvi vid Portimokoski och Kurajärvi vid Soukolo finns i myrar och kärr en rödbrun jord, som innehåller järnpartiklar och varav myrjärnet tillverkades.
Finbladiga sågverk fanns i Kengis, Christinaström vid Portimokoski och Tengeliö. Det tillverkades 3 – 4 000 tolfter brädor, som på vintern forslades ¼ mil nedanför Haapakoski. På våren, sammanbundna med vidjor till flottar, transporterades virket med Torneälvens vatten förbi Torneå stad till Röyttä hamn, varifrån det skeppades vidare. En tolft är ett annat ord för dussin, 3 000 tolfter bräder är 12 x 3 000 = 36 000 bräder.
Ekfors såg blev färdigbyggd 1767, hade två ramar med avskärningssåg, låg vid Puostijoki. Sågen brann ner 1813 vid en skogsbrand och återuppbyggdes och producerade sedan 3 – 4 000 tolfter brädEr som forslades via Armasjärvi och Torneälven till Röyttä hamn.
För stort skogsuttag i sågverkens närhet gjorde att skogen ej hann återhämta sig, varför många av sågarna tvingades att stänga på 1800-talet.
Mjölkvarnar med två par stenar fanns i Portimo- och Tengeliö älvar och i Armasjoki vid en liten fors, en så kallad Niva, 1/8 mil uppför älven. Saltkvarnar fanns det flertal i varje by i mindre vattenleder. Ingen väderkvarn fanns att tillgå.
Tegelbruk fanns inte utan man tillverkade eget murtegel vid behov. Tillverkningen skedde i en jordgrop murad av gråsten där kalksten och tegel brändes i ett antal om 500-1 000 per omgång i 3-4 dygn. Elden var stark och under tiden tillfördes flera tunnor kalk. Kvinnorna trampade leran barfota i en av brädor tillverkad låda, medan andra kvinnor jämnade till lerkanterna och satte dessa på tork. Måtten var 9 x 5 x 3 eller 4 tum, motsvarande 22,5 x 12,5 x 7,5 – 10 cm.
Landsvägsbygget, från färjestället vid Torneå stad till Övertorneå prästgård i Haapakylä, startade 1779. Landshövdingen greve Leijonstedt bestämde att landsvägen skulle uppföras på den västra sidan av Tomeälven. Det tog flera år att få vägen färdig. 1802 indelades vägen i delsträckor. Varje mil utmärktes med milstolpar , vilket ersatte det gamla måttsystemet från 1665 med 18000 alnar och tavlor uppställdes visande gästgiverigårdar.
En följd av att vägen blev färdig kring 1882 blev, att en ordentlig postgång kommer igång 1883 mellan Torneå stad och Löjtnantsbostället Thureholm i Haapakylä, en gång i veckan.
Posten transporterades av soldater och betalningen erhölls från socknarna. Posttransporten startade från postkontoret i Torneå vid middagstid varje tisdag och anlände till Thureholm på onsdagskvällen. Returposten startade fredag em och anländer till Torneå söndag fm.
Denna posttransport upphörde 1810 och ersattes med en postförare från varje socken, som genomförde postturen två gånger i månaden.
Under vinterperioden november — april införde man postgång från slutet av 1797 mellan Torneå och Alta i nord-Norge.