Av Håkan Tolonen, 1988
Skolan var ju obligatorisk och under fritiden på vintern åkte man skidor. Vi som bodde i södra delen av byn âkte mest vid forsen och någon gång på Jutikkavaara. Vi hade ofta skidtävlingar hos Vilhelm Skott. Där fanns det många jämnåriga. En väckarklocka användes som tidur.
När tävlingarna var över sà fick vi mjölk och bullar. Vi var nöjda och belåtna för vi var inte vana vid så mycket. Jag var 9 år när jag fick ett par nya skidor som Isak Haapasaari från Matojärvi tillverkat. Ett villkor var att inte hoppa backe, linkka, med dem. Jag hoppade ändå och skidan gick av, men jag erkände inte att jag hoppat utan sa att den gått av när jag åkte över järnvägen. Jag fick ta mina gamla skidor till skolan. Skidorna var långa med träklossar pà och dom andra pojkarna retade mig för att ha fars skidor och det var ju sant. Men efter några veckor fick jag nya skidor.
Varje vinter gjorde vi en karusell pã ängen och på den turades vi om att åka skidor eller kälke. Karusellen byggde vi på en stock som var ungefär en meter lång. Sedan samlade vi snö runt den och hällde vatten runt som frös fast. Därpå sattes en lång stång över den och borrades hál i mitten. Sedan slogs en stor spik i stocken och i toppänden fästes ett snöre som man höll i när man ãkte.
Det var inte bara fritid man hade när man kom hem från skolan. AIIa skulìe göra rätt för sig, såga och klyva ved och bära in den. På kvällen när mor mjölkade korna så fick vi riva torv till torr strö under korna.Det fanns en maskin men den var sá tung att sköta så det var lättare för hand
Åren 1917 – 1918 fick vi lysa med spánsticka, päresoihtu, när mor mjölkade. Sist på kvällen måste vi gå till stallet och kvällsmata hästen, därefter fick vi läsa läxorna om vi orkade.
När höet kördes hem till ladan så fick vi trampa på höhögen. På den tiden var man alltid rädd för att gå ensam när det var mörkt. Äldre skrämde alltid ungarna med spöken och döda. Hemma gjorde dom det inte, men om man hälsade pã hos någon granne så pratades det mycket om spöken. Man blev så rädd att man nästan inte tordes gå hem.
Jag valłade kor hos Benjamin och Sofia Aho, ungefär en månad på hösten. Sofia såg att jag gick barfota och hon sa att jag inte fick gå barfota i skogen. Hon gav mig ett par av Götas gamla skor, ett par med hög klack och skaft. Jag satte på mig skorna, men väl framme tog jag av mig dem och gömde dem mellan två stenar. Jag förmodar att de är kvar där än idag.
Två kronor fick jag den hösten. Maten var mycket värd på den tiden och den var bra hos Ahos. Följande höst vallade jag ocksá och då fick jag tyg till ett par byxor. Johanna Tuohea sydde byxorna. Jag åkte kana på baken när det var blidväder och blev blöt och då gick byxorna sönder eftersom det var papperstyg.
Vid 15 – 16 års ålder körde jag häst hos Ahos. Bland annat körde jag kastved frán Järvenlehto. På hösten var vägarna ofta mycket hala och när dom var smala också så hamnade lasset ofta i diket. Dá var det bara att lasta om. Jag körde två resor om dan och ibland blev det sent innan jag var hemma. Om jag kom hem tidigare sá var det bara att gá till vedboden och hugga ved tills maten var klar. Den var klar klockan sex och efter maten var dagen slut.
Mjölken fördes till mejeriet och varor hämtades från stationen. Många varor var tunga, bland annat fläsklådorna vägde mycket. En gång skulle jag hämta en sockerlåda, som vägde 300 kilo och var 1,5 meter hög samt 1 meter i diameter. Jag visste inte hur jag skulle fà ner den på kälken från lastbryggan. Jag rullade ned den pã arbetskälken, men då gick kälken sönder och jag fick skäll för det.
Jag hade en krona om dagen i lön och begärde en krona och tjugofem öre, men fick inte det utan då slutade jag. Ahos fick en arbetare för det fanns gott om arbetsvilliga.
Jag köpte mig ett par enkelsulade bandskor från Henrik Rova i Bäckesta. De kostade tołv kronor, så jag fick jobba i två veckor för att få dessa skor. Men det skulle också jobbas hemma. Jag brukade jobba hos SJ pã somrarna med att rensa ogräs från banvallarna.
Tre famnar kastved hörde till marken vi hade. Som sjuttonãring var jag den första vintern i skogen vid Persomajärvi. Förtjänsten var tre kronor och femtio öre om dagen. Året därpå barkade jag i Puostijärvi hela vintern. Det var hårt arbete, men jag tyckte det var bra träning för armarna för skidåkningen. Jag var yngst i laget. Den vintern tjänade vi 4.50 kronor per dag. Lönen kan jämföras med flottningen som gav 50 öre i timmen.
På somrarna var det mycket kortspel i Hanhipensíkkä. En del kunde sitta där från lördag till söndag kväll. Det var oftast bara 5 – 25 öres poker.
Mina föräldrar var inte strängare eller snålare än andras,men på den tiden måste alla hjälpas åt efter ork och förmåga. Vi var ju 11 stycken barn, 5 äldre och 5 yngre än jag. När jag var 15 år så var 3 syskon utflugna från hemmet. Inkomsterna var inte stora. Vì hade 3 – 4 kor och en häst. Jordbruket var inte så stort. 3 hektar odlad mark och det arrenderades mycket på holmarna.
Far jobbade med jordbruk, skogskörningar och flottning. Mor skötte familjen och ladugården. Hon klagade aldrig och vi skulle inte heller klaga när vi fick mat och kläder. Mor kärnade smör och bytte det till annan mat i affären. Hon var en arbetsmyra, steg upp tidigt på morgonen och lappade kläder. Vi hade enbottnade skor på vintern, skor som hon lagade med skärnål innan vi skulle till skolan.
Far var ofta sjuk. Han hade bland annat lunginflammation 9 gånger. Oftast var det på sommaren. På den tiden fanns det inget botemedel mot det. Om han klarade sig 9 dygn då var faran över för den gången.
Det var år 1925. Ekonomin var dålig och då sa far att han skulle ta hästen och köra en vända frakt från Övertorneå till Pajala. Efter några dagar kom han tillbaka och hade tjänat 70 kronor. I november 1926 fick han ansiktsros. Doktor Grape var och besökte honom, men det fanns ingen medicin mot den sjukdomen, så han fick ligga hemma i två månader med hög feber och värk. Vi fick turas om att hàlla honom i sängen. Någon hjälp frân det sociala fanns inte på den tiden, så man fick klara sig själv bäst man kunde.
Far miste ena ögat i den hemska sjukdomen. Våren 1927 fördes han till Haparanda lasarett så att han skulle få insatt ett porslinsöga. På den resan fick han lunginflammation och dog på lasarettet. Han blev 55 år gammal. Jag var 15 år då.
Min äldste bror Janne hade åkt till Kanada år 1923. Jag och Emil fick fortsätta med de jobb som far hade haft. Vi fick köra grus och ploga åt vägförvaltningen. Körningarna var på ackord. Vi hade till exempel 2 kronor per kubik grus, men då fick vi ta lös och köra den till anvisad plats vid vägen och under sommaren skulle vi sprida ut den på vägen. Vi gjorde många små körningar åt dem som inte hade egen häst.
När far dog fick mor änkepension. Hon fick en summa på 70 kronor och 8 kronor per minderårigt barn i kvartalet. Det gick att leva på men nog var det knappt ibland.
I början på 20 talet var det många som for till Kanada bland andra: Hugo Kummu, Oskar Antti, Leo Potila, min bror Janne, Eero Kummu, Otto Kummu och Gustav Virell.
Maten på 1920- och 1930-talet var inte så omväxlande som nu. Det slaktades på hösten. Oftast slaktades ett får, en ettårig tjur eller en gammal ko. Man åt mycket kött, fläsk, potatis och salt fisk. På vintern åt vi strömming från Nikkala och norsk fetsill och på sommaren färsk fisk. Det huvudsakliga brödet var kornmjölsbröd. På váren bakades torkat hårt bröd, kuivaleipä. Vi bakade det i Sammelis bagarstuga, ja så mycket att det räckte hela sommaren.
På söndagsmorgnar fick vi varsin filbunke och rãgmjölsbröd, som bakades ofta eftersom familjen var stor och det fanns dåliga förvaringsställen. Vi hade bara potatiskällaren och stolpebodan att förvara i.
Tre mål mat om dagen var det vanliga. Köksväxter användes inte vid matlagningen, men man odlade rovor och morötter, som åts upp direkt från trädgårdslandet. Torkat kött användes och kokades mycket. Kiiseli var rågbröd och fläsk som kokades med vatten. Det var líka vanligt med ärtsoppa på torsdagar då som det är nu. Smör och kärnmjölk fick man när det kärnades. Gammal kärnmjölk fanns alltid i ett träkärl, och det kunde man ta när man var törstig. Bär plockades för eget behov, då förekom ingen försäljning.
När korna kalvade gräddades kalvdans och kokades terniä. Råmjölk kokades med vommen till ost. När det slaktades gjordes det korv och pölsa.
Jakten var en viktig näringsgren. Hare fanns det gott om. Den jagades med snaror. Tillgången på skogsfågel var rätt så bra. Fåglarna fångades i utlagda fällor eller sköts med gevär. Ripor fángades med snara på vintern. Älg var sällsynt. Det var min farbror Oskar Tolonen och Erik Tuohinen som sköt en älg i byn. Det var så märkvärdigt att det talades om detta runt om i byarna. Älgen hade skjutits på lovlig tid, men nog förekom det tjuvjakt även på den tiden i skogsbyarna.
Det var besvärligt med vattnet på vintrarna. Vattnet sinade i brunnama och då hämtades vatten från något dike. I vissa brunnar fanns det vatten. Töyräs brunn var 1,5 meter djup. Den kunde man hinka tom och på 10 minuter var den full igen.
Tvätten gjordes på våren i ladugården. Där tvättades och kokades tvätten, sedan lastade man såarna på släden och körde till någon vak på älven och sköljde den där. Tvätten hängdes upp på lánga linor. När den var torr for man med den till Simus och manglade där för dom hade en stor mangel. 2 till 3 man fick dra den eftersom den var lastad med stora stenar. Mangeln finns kvar i Simus magasin. Det kostade 1 krona eller 50 öre, var gång man manglade.
Under 1920-talet var fotogenen ransonerad därför köptes och användes karbid som användes i speciella lampor.
På fettisdagar var det alltid lov från skolan. Den dagen for vi till Juntikkavaara för att åka skidor och hoppa backe, linkka. Felet med hoppningen var att hoppet gjordes nere i backen, det blev ju tvärstopp och då var det svårt att stå på skidorna man ramla, det kallades riekko, ripa. Hade man gjort hoppet högre upp i backen hade skidorna fått glida ner.
Julen var ju en stor högtid. Det var lov från skolan i två veckor. Det bakades och städades. Julgranen togs inte in förrän på kvällen. Den kläddes med flaggor, äpplen, karameller och levande ljus. Gröten kokades med mycket kanel. Golven var täckta med mattor och då kändes det som jul. Man väntade att någon skulle komma och kasta in julklappar. På den tiden fanns inga tomtar. I skolan var det julfest.
Våren kom med majbrasan på Juntikkavaara. Många tjärtunnor rullades dit. Det var hela byns majbrasa med mycket folk och sång. När spyflugorna flög ut från sina gömställen, ja då hade våren kommit.
Jag tycker att somrarna var varmare då än nu för tiden. Så fort vägkanten var bar togs skor och strumpor av. När man sprang barfota fick man så kallade kråkfötter, variksensaappaat, och då klarade man sig utan skor och strumpor hela sommaren. När ängarna var torra och bara spelade vi långboll och brännboll och hoppade hage pã gårdsplanen. Men det fanns arbete på sommaren också. Gârdsplanen sopades rena och på våren fick man vara med om potatissättningen. Jag hade ett JUF-land som skulle sås och skötas.
Midsommaren var en stor helg. Björkar hämtades och sattes vid farstubron. Under yngre år var man hemma den helgen, men senare när man blev något äldre cyklade man till Luppioberget och ännu senare gick det extratåg till Luppio.
Efter midsommaren var det dags att gå till skogen och dra löv från träden. Vì fick dra minst en säck varje dag. Löven breddes ut på tork de dagar då flottningen inte var igång.
Annars bestod sysselsättningen ì huvudsak av att hämta flottningsgubbar frán Korpikylä och att fiska harr. Det var roligt att fiska. Den största harren som jag fick vägde 1,2 kilo.
Det var dåligt om pengar på den tiden. I skolan var vi tvungna att betala allt skrivmaterial, så dit måste vi få pengar. Blev det över några 5- eller 2-öringar så spelade vi slantpiska, lanttiiska. Man ställde slantarna i en hög och slog och dom som vändes rätt vann man.
På hösten var det Römppätanssit i Mörtbergs loge. Logen finns kvar än. Palovainios loge var känd för många slagsmål. Skogskärrsborna kom dit och slogs med Risuddenborna. En gång var Fridholm, ”stationskarl från Bäckesta”, där och spelade fiol när stearinljuset släcktes och man började slåss med flaskor. Då sa han:”fy fan” och hoppade ut genom stora luckan med sin fiol. Pojkarna gick med flaskor och cykelkedjor i fickorna till danserna. Danserna i Anttis pörte var lugnare.
Säden tröskades i logen. Två par slog med slagor, kurikka. Först sattes skörden på laven för att torka. I två dygn eldades det med björkved. Arbetet i rian började klockan 5 på morgonen. Först lade man skörden på golvet ett varv och båda paren slog i takt så länge att allt var genomslaget. Därefter togs halmen bort och det brukade vara tre vändor. När all halm var borta så samlades säden i en hög och maskinen togs in. Stora luckor i väggarna öppnades så att det värsta dammet for ut. En började veva maskinen och dom andra öste i den och tog rätt på säden. När allt var borta och städat togs de in nytt hö på tork. Man badade alltid bastu när rian var klar.
En gång när jag skulle till rian såg mor att jag hade tagit på mig söndagsskjortan. Då var det bara att byta till sämre kläder innan jag gick och hjälpte till i rian.
Elströmmen kom till den södra delen av byn är 1925. Det fanns inget tröskverk förrän 1930. Oftast åkte man till kvarnen i Ekfors. Det fanns även en kvarn i Kukkola. En säck med korn var tung att bära upp till kvarnvindan. Jag var 17 år och liten till växten och då gällde det att ha sisu för att komma upp. Säckarna vägde ungefär 100 kilo.
Handeln från Finland var inte så stor för en vanlig bybo. Man köpte toppsocker, cigaretter, sundhetssalt och pastiller. Det smugglades mycket hästar. Man såg ofta att tullarna hade hästar med sig som dom tagit i beslag, och förde till Haparanda tullstation.
På 30-talet var spriten billig i Finland. I Pekanpää såldes sprit på många ställen. Många for över och konsumerade. Kanske förekom det lite smuggel av sprit också. Det fanns gott om tullare, 2 stycken i Potila och 4 i Risudden.
Det fanns flera affärer i byn på 20-talet. Anton Risto hade bland annat en liten affär, men sedan kom Peter Mikkelson och köpte andra delen av Risto. Mikkelson hade också affär. Han sålde och köpte hästar, men det gick inte så bra. Efter några år så for han till Kanada och dog där.
Benjamin Aho hade större affär och filial hos Johan Heikinpieti. Filialen flyttades senare till Routuvaara. Johan Routuvaara köpte slakt och slaktade hemma. Han köpte vilt, skinn med mera. David Karlgren sålde korv och köpte slakt.
Gårdfarihandlare fanns det också. En av dem hette Axel Hullkoff Han sålde nålar och andra små grejor. Palo sålde kläder. Eliisi Juhonjuntti sålde bleckkärl. Det fanns agenter som sålde slåttermaskiner, separatorer och Nikkalaströmming.
Lösdriveri förekom också. Det var inte förbjudet att gå från gård till gård och tigga. Det var mest finnar som gick omkring. En av dem hette Abraham Haapaniemi, Fläskiaapo. Han hade en kälke som han drog med sig på vintern och på sommaren hade han en kärra. Det fanns även en gubbe som hette Lähteen Kalla och en gumma som hette Putaan Greta. Hon var mycket mager.
Sjukdomarna var många. Det gick åt många unga i scharlakansfeber. Lungsoten härjade hårt. I vissa familjer dog det 5 stycken.Det fanns ingen medicin mot dessa sjukdomar och det var nästan ingen som klarade den. Polio drabbade några, liksom hjärnblödning.
Jag minns när min farmor var och mjölkade kor och fick hjärnblödning. Det sas i alla fall att hon fick det. Hon bars in och på morgonen var hon död. Ingen läkare kom och konstaterade detta. En del dog väl i hjärtinfarkt men det sades bara att han eller hon dog hastigt.
Människorna dog hemma för det mesta. Efter det att han eller hon dött fick denne ligga 5 – 6 timmar i sjukbädden. Sedan sattes denna på en brädbår och fördes till en ria eller lada. En snickare kom och tog mått och gjorde en kista. I vissa fall beställdes kistan från fabrik.