Av Håkan Tedeholm, 1989
Jordbruket var av mindre omfattning och kan benämnas som småjordbruk i början av 1900-talet åtminstone i den södra delen av Vitsaniemi by, däremot var det något mer omfattande i den norra delen av byn.
Det var mycket stenig och mager sandjord. Diken grävdes med spade, marken vändes med hacka. När det var mycket stenigt gjordes en fåra med spaden och stenarna rensades bort. De mindre stenarna kördes antingen till älvstranden eller till forsslänten. De största stenarna grävdes ner i jorden. Någon i byn gjorde stenstaket vid rågångar, till exempel gjorde Karl Axel Sandin detta. Det fanns inte många jordbruksmaskiner att tillgå på den tiden. De vanligaste redskapen var rull-, fjäder- och sädesharv samt rullvältor av trä.
Senare kom luker och det fanns även hankmo, men då erfordrades det två hästar för att kunna dra dessa, men det var inte många i byn som hade tillgång till två hästar.
En spadrullharv typ Hankmo.
Foto: Blocket.se
Det var då enklare att välta och plöja fåror med en mindre plog framför en häst. Med den kördes potatislandet och potatisen sattes i varannan fara. Det var vanligt att många med mindre potatisland satte fåran med handspade och två rader i varje bänk, som kupades med spaden och togs upp på hösten med potatishacka.
Säden såddes för hand. På 1930-talet kom såningsmaskinen, men de mindre jordbruken fortsatte att så för hand till 1950-talet.
Vid början av 1900-talet ville man ha mest ängsmark att få höfoder till kreaturen. Det odlades mest potatis, rovor, kom, lite råg och havre till grönfoder men inte så mycket köksväxter. Vid början av seklet fanns det ännu torpare kvar, som ägde huset men inte marken. De fick göra några dagsverken på sommaren, till bonden som ägde marken. Petter och Hilda Toyra var ett torparpar från den tiden och det kanske fanns några fler i den norra delen av byn.
På våren släpptes korna till skogen och sommarladugården. Nog var det ibland så kallt väder att det snöade, men man var tvungen att släppa ut korna då det var knappt med foder efter vintern.
Koma kalvade mest på hösten och när det var litet med mat på våren, blev det dåligt med mjölk hela sommaren. Korna mjölkades på morgonen och släpptes ut till skogen. På kvällen kom de hem i regel av sig själva fast det förekom att de yngsta i familjen fick hoppa in som vallpojkar och -flickor.
På höstsidan, när korna inte hade mjölk, kunde de stanna i skogen över natten och då fick man gå och söka efter dem. Ofta var de långt till betesplatsen, 5-6 km, ibland var det svårt att hitta korna när de hade hunnit att gå i vila för då hörde man inga koskällor. Det var ledarkon som hade en skälla.
Skogskärrs bönder hade stora tjurar i skogen. När Vitsaniemiborna var och sökte efter sina kreatur, hördes ofta tjurarnas bölande när de fått vittring av korna. Koma fick i regel beta på ängarna till slutet av augusti tills frosten kom.
På 1940-talet hade nästan varenda familj några kor, det var nog bara ett fåtal i hela byn som inte hade några kreatur. Det var många som inte själva ägde slåtterängar utan de fick arrendera. Det hölls arrendeauktioner på holmar och ängar, även på den finska sidan. Priserna var rätt så höga; höpriset var ca 25 öre / kg och för det fick man betalt 9 – 15 öre / liter för opastöriserad mjölk på slutet av 1930- och i början av 1940-talet.
På 1950-talet hade de flesta av byborna slutat med boskapsskötsel och det var inte längre i skogarna som man hade korna, utan på ängar och hagar i byn.
Tjurföreningen bildades i början av 1930-talet. Den första tjuren var hos Korvas, sedan Ejnefjall och sist hos Routuvaara. Vid 1960-talets början infördes en särskild tjänst som seminör, slipsihärkää..
1945 genomfördes det en boskapsskötselkurs i Vitsaniemi – Risudden skola. Kursledare var Tor Vesterberg och deltagare var bland andra Lars Johansson, Fabian Johansson, Arne Heikinpieti, Oskar Routuvaara, Oskar Juntikka och Hakan Tedeholm.
I början på 1980-talet byggde Helge Routuvaara en stor ladugård och anskaffade moderna effektiva traktorer och jordbruksredskap, som kunde hjälpa till och ta hand om nästan hela byns jordbruksängar. Boskapsskötseln hade då övergått till storjordbruk med större ladugårdsbesättningar, då det inte längre var lönande med enstaka mjölkkor och till slut upphörde byns alla andra småjordbrukare med sin mjölkproduktion.
Vid 1900-talets början bärgades höet mest från myrar och holmar då det var fåtal ängar som fanns att tillgå. Man bärgade höet främst från Kaartivuoma, Nikimaanvuoma och mindre myrar.
Höbärgningen började strax efter midsommaren på mindre myrslåtterängar. Det var lång väg att gå, 5 – 6 km på morgonen och på kvällen. För att forsla hö från mjuka myrar krävde ibland så kallade risskor även kallade för fasciner, vittakenat, för att fylla igen större gropar och diken.
Höet slogs med vinglie, siipiviikate, sedan samlades höet på sarjasapilaat – två störar som bands fast med björkvriden. Mindre störar förstärkte anordningen tvärs över, sedan drog man hölasset med den till ladan eller en hässja, saura. Höet fick sedan vara där till vintern så länge att marken i myren frös till och det kom rejält med snö som gjorde att bärigheten i marken ökade. På så vis kunde man köra det lagrade höet över berget direkt till byn.
Det hände ofta att renarna åt upp höet, så många tvingades att göra staket runt om hässjan för att skydda höet.
På Jakobsdagen den 25 juli var det dags att börja med ängsslåtter. Allting slogs med lien och handkraft, för det fanns inga maskiner att tillgå.
På 1920-talet kom slåttermaskinen men det var ofta mycket steniga ängar, som fick kompletteringsslås med lien. På den tiden tog man vara all hö vid dikeskanterna. När höet var slaget vändes det med räfsan och på kvällen sattes höet i små högar, nokko. Nästa morgon vändes höet igen om det var torrt väder. Höet räfsades sedan i strängar, varefter hösträngen rullades från båda hållen, rukoja. Det var så mycket man kunde bära eller rulla med räfsan, lapos. Sist av allt stack man två störar, sapilat, under höhögen, som bars in i ladan eller intill ladans öppning av två personer. Det var vanligt att den starkaste fick bära främst i !asset.
På 1930-talet kom häst- och släpräfsan, lavida, en arbetskälke med lav. Senare kom även släplaven som var två meter bred och 4 -5 meter lång.
På holmarna startade höbärgningen kring den 10 augusti på Larsdagen. Slåttermaskinen fördes till holmen med båt i regel på kvällen när det var vindstilla, för slåttermaskinen var tung och båten lätt. Södra byn hade båthamn vid Ojas strand. Det var långt därifrån till holmarna och motströms. Tekniken var att den ena rodde och den andra stakade båten, då var det lättare att ta sig fram. Hästen tog man över vid Huhtasaaris strand, simmandes efter båten,
En gång när det var högt vatten och mycket strömt hann man inte till det rätta landningsstället vid ön Kultaniitty, Guldängen. Båten och hästen hamnade vid flottningsföreningens bom som användes som skyddsbom för att stockama inte skulle hamna på stranden. Man blev tvungen att släppa loss hästen och den klarade sig genom att hoppa över bommen.
Man fick slå mycket med lien på holmarna, särskilt på de ställen där vassen växte. Höet räfsades för hand och höet bars till höstacken, suova. Under höstacken hade man monterat fyra 70 – 80 cm höga stolpar och på dem slanor, ifall vattnet skulle stiga på hösten så skulle höet hållas torrt. Det var tungt att gå och bära långa sträckor. På högre ställen kunde man köra med slåttermaskin.
Arbete vid en suova. Notera den långa högaffeln, pilvihankoo, som användes för att få upp höet.
Foto: Kaleva
Lador fanns vid de högst belägna platserna och de var ordentligt förankrade genom att man hade grävt två stolpar i hörnen motströms och man hade anbringat stenhyllor på båda sidor till takkanten.
Under hösten hämtades höet från holmen med två båtar som roddes och stakades för hand. Båtmotorer kom till användning först på 1940-talet.
Från holmen tog man hem vass. sieniheiniä, som kärvarna bands med. När det blev klart med höslåttern påbörjades arbetet med kornskörden. Det var kvinnorna som klippte med skäran och mannen band kärvarna och hässjade, hassio, vid rian. En hässja var cirka 5 meter hög så länge man slog i rian.
På 1930 talet när troskverken kom, så slogs det även med slåttermaskin och det hässjades på åkern och kördes till tröskstället. Efter höslagningen släpptes korna på bete på ängama. Man gjorde staket runt potatislandet för att inte kreaturen skulle kunna gå dit och potatisen togs sedan upp i mitten av september. Korna togs vanligen till vinterladugården. Skäran och lien skulle hänga på spiken vid Pertuli.
Tröskverk
Foto: Upplandsmuseet
På hösten plöjdes de ängar som skulle bli åker till nästa år. Två hästägare gick i lag och plöjde åt varandra och åt de bönder som inte hade egen häst.
På hösten höggs det ved till nästa säsong och veden kördes hem under vintern.
Till timmerskogen åkte man efter jul, då var det bra för mindre jordbrukare att få en extra inkomst som både hästägare och huggare.
Under våren när vårbruket var klart, vid midsommartid och innan höslåtter, kallades laxtiden, lohenaika. Den som inte var anställd i flottningen eller fiskade fick göra hemarbete: tjära kälkar, slädar, skidor och båt. Kärrhjulen sattes i tjärlåda, tervaruuhi. Den var huggen i en stock exakt så stor att hjulen passade och den fyllde man med tjära, sedan vred man hjulet varje dag tills det hade gått runt hela varvet.
Under hösten rensades dikena från all torv och jord. Denna blandning kördes till gödselstacken vid ladugården där den blandades med stallgödsel och på våren var den färdigbrunnen jord.
Vid 1910 talets slut när separatorn kom till Vitsaniemi underlättades arbetet med mjölkprodukter. Man separerade den överblivna mjölken och grädden kärnades till smör. Mjölken och smöret såldes eller byttes till andra livsmedel, till affärer i den egna byn och Haparanda stad. Redan på den tiden fanns det mejeri i Hedenäset, i nuvarande Elis Andersson huset. Det är oklart om det var någon från Vitsaniemi, som Ievererade mjölk dit.
På slutet av 1920-talet skickades mjölk till Malmfälten med Statens Järnvägar , två gånger varje vecka med 5 – 10 liters mjölkkrukor direkt till konsumenten. Under 1930-talet byggdes mejeriet i Hietaniemi – Hedenäset. Man sände mjölken från Vitsaniemi till det nya mejeriet i fortsättningen och leveranserna till Malmfälten övertogs av det nya mejeriet. Mjölkleveranserna från byn kördes med häst till mejeriet. Det var en 10 timmars resa från Potila till Hedenäset. Den startade kl 5 på morgonen, besökte alla mjölklevererande gårdar och hämtade mjölken. Toland när det var mycket mjölk och då behövdes det två hästlag som körde från Potila till Risto och Mörtberg norrut. Mjölkpriset var på den tiden 9 – 15 öre / liter.
På 1940 talet började Ake Lahdet att köra mjölken med lastbil till mejeriet och för att underlätta lastningen byggde mjölklevererande bönder så kallade mjölklavar vid vägen.
Hästar släpptes oftast till Matojärvi och Vuomajarvi skogar efter vårbruket och hämtades till höbärgningen. På 1940- och 50-talet fanns det 30 hästar i byn att jämföra med 1980-talets början då det endast fanns en häst.
Nästan alla jordbrukare hade får, som fördes till skogen på våren och hämtades hem på hösten innan snön kom.
Höns var också vanligt. De gick fria i ladugården och på gårdsplanen. De värpte i särskilt gjorda bås i ladan och utomhus lite var som heist, så man fick ha ett särskilt öga för att kolla värpplatserna i det fria. På 1950-talet fanns det 5 hönserier i byn. Erik Potila hade det största hönseriet och han hade det kvar till 1980-talet.
Från mejeriet fick man billig skummjölk och därför började många i byn med grisuppfödning. På våren inhandlades smågris från grisuppfödare som levererade grisen direkt till gården med en särskild grisbil. Under sommaren och hösten forsökte man få grisen så fet som mojligt innan slakten som agde rum på senhösten fore jul när det blivit kallare vader. Den gödda grisen skulle väga minst 100 kg annars var den inte bra nog. Vitsaniemi hade en egen duktig slaktare i Mattias Lindgren. På den tiden fanns det inga frysboxar utan man var tvungen att vänta tills det blev kallare väder.
1898 brann Mörtbergs mangårdsbyggnad ner till grunden. Den nuvarande byggnaden flyttades från Vuomajarvi och byggdes färdig år 1900.
Vid slutet av 1910 talet brann det ner hos Hägglund i Potila och Mörtbergs ladugård.
1941 brann Anna Lindgrens bostadshus. 1947 – 48 byggdes ett nyt hus.
Björkhyddan byggdes 1945-46. Den brann ner på slutet av 1950-talet – året därpå ersattes det med en ny.
l978 Brann Georg Sammelis bostadshus till grunden, varvid Erik Leppäniemi innebrändes. 1979 Byggdes det ett nytt ersättningshus på samma plats.
På 1910-talet fick fastighetsägarna sköta vägunderhållet. Underhållsansvaret var delat i delsträckor om 500 -1000 meter efter fastighetens storlek. De Matojärvi fastighetsägare som hade sina marker vid landsvägen i Vitsaniemi fick köra dit ett antal sandlass som transporterades i början med häst och tralla och från 1920-talet med lastbil. Det var avsyning på våren.
Vägförvaltningen övertog så småningom ansvaret över vägskötseln i modernare tid.
1962 såldes fallhöjden till Bålfors Kraft AB. De vitsaniemibor som hade så kallad fallmetrar gränsande direkt till Torneälven kunde välja mellan att fa kontant penningbetalning per fallmeter i den tidens penningvärde som engångsbelopp eller teckna sig för 5000 Kwh per år gratis i oändlighet. På den tiden var elen billig, varför många valde det första alternativet.
1974 anordnades en skogsvårdskurs hos Lennart Potila som tillika var handledare. Deltagare var Vaino Aho, Mattias Lindgren, Arne Heikinpieti, Georg Sammeli och Hakan Tedeholm.
1986 hölls en skogsbrukskurs på skolan i Vitsaniemi. Handledare var Jan Lindström och deltagare var Ame Heikinpieti, Hakan Tedeholm, Johannes Huhtasaari, Per Hannu och Sven Simu.