Av Antti Mörberg, provinsialläkare 1936
Ur TORNEDALEN 1 – 15; Tidskrift utgiven av Tornedalens Krets av J.U.F. 1936 samt omtryck 1945.
För ”Tornedalen
Minnena från ens barndomstid äro ofta starkast förknippade med julhelgen. Så är förhållandet åtminstone med mig. Såsom jag minns julen i min barndom i Vitsaniemi Knuutis så är den framförallt förknippad med en del personer, som på sitt sätt gett färg åt denna helg.
Julslakten var vanligtvis undanstökad långt före jul. Blodkorvarna och pylsyt voro färdigberedda, lutfisken och det mesta baket var avslutat redan flera dagar. Det hembryggda svagdrickat hade avsmakats och befunnits drickbart. Vi pojkar hade inte kunnat vänta alltför att jäsningen var fullbordad, och oaktat varningar på att smaka på drickat redan tidigare än lämpligt var med mer eller mindre otrevliga reaktioner från magen.
Apropå julslakten minns jag, att vi barn inte ansågos böra vara varande, då själva slakten pågick. Till den ändan sändes vi ut i ut i byn på ärende. Ofta var det mors korvmått, makkaranmitta eller pylsynmyösteri, som hade förkommit. Det var bortlånat till någon av grannarna. Man fick lov att gå från gård till gård och fråga, om någon sett till vårt korvmått. Nehej, här fanns det inte men troligen i nästa gård. Det tog ju flera timmar, innan man hunnit igenom hela byn. Och så till sist blev man utskrattad. Ens självsäkerhet var något rubbad och de försmädliga miner, som de äldre syskonen gjorde vid ens återkomst, kommo en av att känna hemskaste marter.
Korvarna kokades i lagårdsgrytan, som stor som atlantiska oceanen, tyckte man. Det var en särskilt spännande dag för oss pojkar den där korvkokningsdagen. Redan tidigt i ottan brukade jag åka skidor till min synnerligen gode vän och jämnåringen Johan för att varsko honom om vad dagen kommer att bära i sitt sköte. Den dagen alltid lång, för lång, ty si korven ville ju aldrig bli färdigkokt.
En jul minns jag, att Johan och jag samt Johans äldre Kalle sutto i mörkret på eftermiddagen i lagårdshöladan och väntade på att korvkokerskan skulle göra sig något ärende ut. Vi hade våra uträkningar. När så ”kokfrun” gick ut efter bränsle, så rusade vi in i lagardskammarn. Jag klev upp på en pall för att nå upp till grytranden. Det sjöd och bubblade. Så fick jag syn på en korv. Det gällde nu att handla snabbt, innan korven gav sig ut på seglats igen. Jag körde ned handen med skinnhandske och vante i spat, lyckades få tag i korven och hoppade ned från pallen. Då försökte Kalle norpa åt sig korven. Men upptänd av en helig vrede fattade jag den långa heta korven med bägge händerna, måttade ett slag mot Kalles huvud, träffade rätt, korven sprack, skrik, jämmer och kokerskan återvände. Vi rusade ut. En korv är ingen korv….
När julaftonen äntligen var inne, så skulle man ha sig ett ordentligt bastubad, innan man satte sig till bords på kvällen. Det var alltid vanligt den tiden, att de, som under årets lopp varit i arbete vid gården, inbjödos dit på julafton. Vanligtvis var det endast manfolket, som badade. Kvinnorna hade så mycket att bestyra då, att de ej hade tid över för sant som julbastu. I bastun prövades, vem som var värsta löylymies, vem kunde tåla mest ånga. Och den, som blev sista man, han var dock något av hjälte. Åtminstone betraktades han så. Mången gång flck han huden ordentligt svedd efter en sådan prestation.
Julgranen tändes, då man satte sig till bords. Efter maten blev det julklappsutdelning. Ja någon i vanlig bemärkelse var det ju inte. Man kastade istället klapparna genom dörrspringan in i pörtet.
En episod av julklappandet minns jag särskilt från min tidigare barndom före skolåldern. Johan var som vanligt min specielle gäst på julaftonen. Jag hade bestämt, att Johan skulle få en rejäl julklapp av mig. Jag smög mig in i mjölkkammaren, där bland annat julbaket förvarades, skar med slidkniven av ett flera tum långt stycke av en färsk vetelängd och hivade in det i pörtet. Sedan gällde det att kvickt kila undan, så att ingen fick se vem som kastat in julklappen. När jag några minuter senare gör min entre i pörtet, så står en av männen, som just kommit in från bastun, barfota på golvet med det färska vetelängdstycket fastkletat i hålfoten. Där gick den julklappen. Jag förebrådde Johan i högsta grad för hans oförstånd, att inte ögonblickligen hugga tag i bullen, då han kom indansande, för han kunde väl i jösse namn begripa, att den var avsedd just till honom.
Bland julgästerna minns jag bland andra byggmästare Tuohea från Korpikylä. Han var bibelsprängd, klok karl, hade ett ovanligt minne och kunde Kalevala utantill. Det var spännande saker, som han kunde framkalla ur minnet. Det gick kalla kårar i kroppen på en, då han uttalade den ena trollformeln mer mystisk än den andra. När Sampo, undertinget, blev sönderhugget av en käring, då tyckte Johan också, att det var en dj-a käring (oli se pirun ämmä).
Musikanten Maikkula bör ej heller förglömmas. Mången julafton satt han i Knuutis pörte och spelade på sin fiol. Han var ju gammal pensionerad regementsmusikant från Uleåborg, så han borde väl kunna sina saker. Ofta saknades kvinten. Men det var inte så noga. En sådan ”överdängare” som Maikkula kunde väl spela utan kvint. Det fanns ju tre strängar kvar ännu, så de så. Och var det så väl beställt, att gamle Maikkuln fick sej en sup eller högst två – mera tålde han inte – så var det som också kvinten gnisslade med i olåten.
Till julotta åkte man häst och släde den trefjärdings mil långa vägen. Juldagen firades i all stillhet. Vi barn måste vara tysta. Vi fick inte stoja, och inte fick man heller gå bort och hälsa på granngårdspojkama.
Men annandag jul var man ute och åkte släde för nöjes skull. Då skulle hästarna vädras ordentligt. Bland julåkarna i byn minns jag framför allt Barba Heikki, byns största hästkarl. När Barba Heikki med sitt vackra, böljande, ljusa Gustav Vasa-skägg kom körande på landsvägen, då var det en fröjd att se honom i hans verkliga esse. Ty han var en hästkarl till själ och hjärta. Han älskade hästar kanske mer än allt annat på jorden. Redan på långt håll hördes Heikkis ptro, ptrooo, ptrosai.
En jul minns jag, att han hade en märr, som han inte var riktigt nöjd med. När Barba Heikki den gången kom farande som ett jehu in på gården, skröt han, att han höll sig med varmt tvättvatten själv, men han körde in till gårds för att få låna handduk.
Och allra sist vill jag nämna Mikael Tuohea. Han ägde ingen häst, men han kom körande med ko. Och seldon till kon hade han fått av landshövding Bergström. Mikael, eller Mikko, som han vanligtvis kallades, var i mångt och mycket ett original men även något av spjuver. Den jul jag åsyftar kom Mikko körande efter sin vita ko. Själv var han iklädd vit fårskinnspäls samt svarta fårskinnsbyxor och skor med ullsidan utåt. Dessa senare plagg torde nog Mikko ha sömmat själv.
Att Mikkos julåkning väckte uppseende i byn, kan man nog förstå, Och var någon så ogrannlaga, att han nändes fälla en anmärkning om så triviala saker som kläder, så sa Mikael, att var han nu nedtill svart, så var han åtminstone upptill vit som en ängel. Mikkos stränga uppdelning av människokroppen i två vitt skilda partier, ett undre och ett övre, framgår tydligt av ett senare resonemang. Han påpekade nämligen en gång, att en sjukdom aldrig åir så farlig, så länge den håller sig nedanför svångremmen, men om den på något sätt lyckas komma ovanför svångremmen, då är den absolut dödlig.
Nu äro de gamla hedersmännen, som jag heir nämnt, borta. De’ ä’ ju egentligen bara Johan och jag kvar.
Antti Mörtberg, 1891 – 1963
Taget från Haparandabladets styrelsesammanträde 1952-03-20