Av Esko Blanksvärd
På 1920-talet levde en man vid namn Mickael Tuohea Vitsaniemi. Han var lite originell och kallades för Miko Röttimiko. Han bodde där det fanns en grinda på landsvägen. Han hade ett tredje namn också Rötti Mikko. Men han sa att man skulle kalla honom för Grötti Mirkko som var det rätta namnet enligt honom. Det namnet hade han fått för att han åt allt som var härsket och förstört till exempel: fisk och kött, även en dödfödd kalv. När tjurar slaktades tog han rätt på alla delar, även könsdelar. Jag minns när han hade kokat en sak som kallades för härän mulkku’, vad det är på svenska vet jag inte och kanske det är lika bra. Han tog den på skärbrädan och skar i bitar, åt och drack pimää, fil, till. Han sa själv att det var det godaste som fanns.
Han hade en handstenskvarn med vilken han malde korn till grötmjöl åt grannarna.
Micko var axelbred och tjock och av medellängd. Jag kommer ihåg honom när han var 75 år.
Han körde hö med en ko som hette Lyckan. Han var mycket humoristisk och berättade gärna gamla minnen.
När han gjorde rekryten i Notviken och hans kompani kom till en sjö så var det order att alla måste simma. Men Micko sa att han inte kunde, fastän han var en god simmare. Då kom kapten och knuffade honom i sjön. Micko simmade under vattnet till andra stranden och höll sig i en videbuske. Då såg han att dom andra började söka efter honom. Dom skaffade båtar och harasit och draggade efter honom. Efter ett tag simmade han tillbaks under vattnet. Han fick skäll och straff för detta. lngen på kompaniet orkade hålla honom kvar på golvet. så stark var han.
En gång skulle Micko på höslåtter i Kaartivuoma. Hustrun Tina hade lagat med matsäck åt honom, men när han kom bakom gärdsgården så stannade han och åt upp maten och sa att det var lättare att bära maten i magen än i säcken.
När Tina och Micko blev ovänner så gick Tina ner till forsen på en pata och hotade att hoppa i forsen. Då ropade Micko: ”Ta med dig salt för fisk finns det där!” Tina vågade aldrig hoppa ändå. Skulle hon gjort det så skulle han ha simmat efter henne eftersom han var en god simmare.
Micko gillade zigenare och dom fick ofta övernatta hos honom. Därför kallade de honom för ”Husbonden”, fast ingen annan gjorde det. En gång lurade de honom. En av dem kom in och frågade om dom fick övernatta. Micko frågade hur många dom var. Zigenaren svarade att det var bara han och Janne. De fick lov att komma in. Men det var 10 stycken som kom. Det var enda gången som dom lurade honom.
Micko brukade säga att om hustrun Tina hörde att det härjade någon sjukdom i Haparanda så blev hon sjuk på en gång. Det var en gång en bonde som frågade Micko om han ville komma och hjälpa till med jordbruksarbetet. Men då tyckte han att bonden skulle skämmas för att begära att en ”husbonde” skulle komma och arbeta.
När tjärflottningen var igång så tappade de en tunna på kari, grunnan. Micko, som var en bra simmare fick simma och hämta tunnan från grunnan till den svenska stranden.
Micko och Tina hade en dotter som hette Hilda. Hon bosatte sig i Korpikylä. De hade även tre söner. Benjamin, som flyttade till Pello. Hjalmar, som blev kvar hemma och Josef, som kallades för ”Jooseppi” åkte över till Finland som frivillig under inbördeskriget och stupade där. Han begravdes 1918 på Hietaniemi kyrkogård.
Micko fick en utmärkelse. Han fick Mannerheimsriddarkorset av första grad. Den bar han alltid på bröstet. Micko dog år 1926.
Verner Lindgren var fjärdingsman omkring 1920, men han miste det jobbet och blev hästhandlare. Även det jobbet gick dåligt för honom och då åkte han till Kanada. Han avled där på 50 talet.
Arthur Simu var nämndeman till 50-talet. Han var även agent åt Husqvarna och auktionsförrättare”