Av Bertil Henriksson
Före det första världskriget, under åren 1910 – 1914, behövdes inga pass eller andra handlingar för att passera gränsen mellan Sverige och Finland. Inte heller krävdes arbetstillstånd, i varje fall icke inom gränsområdet. Detta var ju endast till fördel för den lojala och laglydiga delen av gränsbefolkningen, men medförde så allvarliga svårigheter och besvär för polisen på den svenska sidan och då framför allt i Haparanda. Det kunde nämligen icke förhindras, att staden tidtals invaderades av huvudsakligen finska lösdrivare och icke önskvärda element.
Denna liberala gränspasseringsfrihet ledde tillsammans med de billiga svenska öl- och spritpriserna 1910 – 1914 till, att de grova våldsbrotten ökade och omhändertagandet av överförfriskade personer. Haparanda hade 1914 tre poliskonstaplar, och de hade fullt upp att göra.
Från och med 1915 skulle alltså inkomsterna från spritförsäljningen tillfalla staten och staden skulle erhålla 29 % av medelinkomsterna under de senaste 10 åren. Det var denna andel, som beräknades till 16.128 kr. Staden hade i princip inga invändningar mot detta. Sprithanteringen hade onekligen sina avigsidor och allt starkare moraliska betänkligheter framfördes i den allmänna debatten. Man kunde bland annat stödja sig på en undersökning, som redovisades den 29 januari 1913 och som utvisade, att 90 % av de intagna fångarna på stadens fängelse varit drinkare samt att 80 % av dessa begått brott under rusets inflytande. Under sådana omständigheter var det givetvis bättre att staten fick ta ansvaret och man räknade väl med att staten därmed skulle vara villigare att ekonomiskt bidra till poliskostnaderna.
Under 1914 skulle händelser inträffa på grund av det utbrutna världskriget som automatiskt och genomgripande skulle förändra nykterhetsläget och brännvinsförsäljningen. Den 3 augusti 1914 tillställde stadsstyrelsen stadsfiskalen föreskrifter att all försäljning av alkohol på grund av rådande förhållanden var förbjuden och skulle lagligen beivras. Så småningom lättades förbudet, men försäljningen minskade ändå kraftigt genom olika kringbestämmelser.
Den 4 nov. 1914 annonserade Haparanda Spirituosabolag, att ”endast I liter brännvin eller liknande får köpas av välkänd person samt av kvinna efter särskild prövning. Större tilldelning till välfrejdad person efter prövning.” På grund av den nya situationen hade även vinförsäljningen hos stadens handlare förbjudits.
Den 2 december 1914 medgav länsstyrelsen återigen rätt till försäljning, men endast mot rekvisition. Denna försäljning blev dock av relativt kort varaktighet, enär affärsmännen ej hade möjlighet att fylla på sina lager i fortsättningen.
Även ölhandeln begränsades under krigsåren, vilket framgår av en annons i Haparandabladet den 8/3 1916: ’Pilsneröl och porter beställas före kl. 13.00. Endast korgar om 25 st säljas ”
Den liberala inställningen till sprithanteringen var nu slut för alltid. Slut var också tillströmningen av den tidigare skaran av finska lösdrivare. Stränga passbestämmelser hade införts och gränstrafiken var hårt reglerad. Trafiken till staden hade nu fått en annan karaktär genom kriget, järnvägsbyggena, transitotrafiken och smugglingen. Polisens arbete minskade sannerligen inte.
Den rättsliga makten i Tornedalen tillkom Torneå tingslags häradsrätt med säte i Haparanda.
Ordinarie ting hölls som höst-, vinter- och vårting. Förutom Haparanda omfattade tingslaget följande socknar: Pajala, Korpilombolo, Övertorneå och Nedertorneå. Lagtima ting hölls utom i Haparanda även i Övertorneå, Korpilombolo och Pajala, varvid tingssammanträdena bildade en tidsmässig serie. Sålunda kunde ting hållas i Korpilombolo den 1/9, i Pajala 5/9, i Övertorneå 12/9 och i Nedertorneå 10/10.
Uppropslistorna blev långa och upptog ett otal måI. Ett mycket stort antal av dessa var tjänsteåtal som i Haparanda och Nedertorneå kungjordes av stadsfiskal Erik Wigart och kronolänsman Frans Bergström. Rättens ordförande var på 1910-talet häradshövding W. Widén. På den tiden fick häradshövdingen själv avlöna såväl notarie som skrivbiträden.
Haparanda tingssammanträden hölls i tingshuset, beläget i närheten av ”kronohäktet”.
Kunglig befallningshavande har förordnat:
Hemmansägaren Isak Simu i Vitsaniemi att under tiden för innevarande års flottning i egenskap af extra polisman i Vitsaniemi och omnejd biträda kronobetjäningen vid upprättande af allmänna och säkerheten samt vid brottsupptäckande och förbrytares efterspanande.
Ur Norrbottens-Kuriren 1905-06-24