Oh, vad jag längtade efter att börja skolan. Mamma lagade mat på skolan, så jag fick vara med ibland och sitta i klassrummet. Jag älskade detta och kunde inte begripa att de som kunde läsa inte satt och läste hela tiden. Jag kan fortfarande minnas hurudana händer fröken hade och hur fint de följde tangenterna på orgeln. Naglarna var vackert kupade och som skapade för att lackas. Men si gjorde inte dåtidens skolfröknar!
Vi var helt finsktalande i vår familj och i nästan alla familjer i trakten. Men i skolan var det svenska som gällde.
Så jag förstod ju ingenting av det fröken sade men jag njöt av atmosfären. Det har berättats att jag gick till grannen varje dag för att läsa deras dagstidning, ibland höll jag den upp och ner. Bokstäverna fascinerade mig, även de upp och nervända!
Så äntligen fick jag börja skolan! Det blev en chock eftersom jag inte kunde svenska och det var förbjudet att prata finska. Det var ett påbud från Länsskolnämnden i avsikt att barnen snabbare skulle lära sig svenska. Men ack så mycket sorg det förde med sig. En sorg som fick konsekvenser av oanade dimensioner långt fram i vuxenåldern.
Att ett språk som var ”vårt” var fel, ja så fel att det skulle förbjudas blev ju väldigt oförklarligt, även om det förklarades av dem som hade makten. Det kan inte vara någon gynnsam situation i början av en människans liv. Men på något sätt accepterade alla detta. Jag var språkligt begåvad så för min del blev det inte svårt att lära mig svenska, men förbudet drabbade mig själsligt. Det blev en lojalitetskonflikt på många plan.
Mamma och hennes ursprung var finskt och henne ville jag inte förneka. Skolan och myndigheterna var svenska och de ville jag inte trotsa. Jag ville vara alla till lags. Jag skämdes för att jag inte alltid försvarade det finska språket inför dem som förnekade det. Här flyger tankarna till alla våra invandrare som med all säkerhet drabbas av liknande och ännu svårare lojalitetskonflikter.
Min skolgång var ljus, jag var duktig och en riktig ”skolflicka” som alltid gjorde vad fröken förväntade sig av mig. Jag tyckte om att skriva redan som liten och skrev korta uppsatser om snälla flickor och ljusa miljöer.
För mig var skolan självklar ända fram till studenten, även om jag inte tillhörde eliten. Konkurrensen blev mycket större i stan än det varit tidigare. Jag hade mina föräldrars stöd i mina studier. Deras dröm var att jag skulle få möjlighet ”att bli något” inte för att det var ”fint” utan för att få makt och inflytande i samhället. Det arbetande fotfolket skulle få det bättre. Alla människors lika värde. Möjlighet till studier för alla. Diskussioner om liknande ämnen har jag fått med modersmjölken. Jag är mina föräldrar evigt tacksam över dessa värderingar och attityder. Jag har haft min livsfilosofi klar, även om jag inte förstått att det var något man fostrades till. Jag trodde, som i mycket annat, att alla var sådana.
Dagny Keisu Lindqvist
Elev 1949 – 1955
Foto: Einar Touhinen
Matsalen på skolan låg på bottenvåningen och den som lagade maten var Viola Juntikka, allas vår matmora, en utomordentligt fin och snäll matmora som lagade underbart god mat till oss elever och lärare.
Mina favoriträtter, och jag vågar nog påstå många andras favoriträtter var matmoras goda sjömansbiff och köttbullar med stuvade morötter, sås och potatis.
Maten på lördagarna var oftast mannagrynsgröt med saftsoppa eller nyponsoppa med smörgås.
Innan vi gick ner till maten i samlad trupp och i led, sjöng vi Psalm 529b – I Jesu namn till bords vi går… varje skoldag, från det jag gick i småskolan och även i folkskolan, som det hette på den tiden.
När vi hade ätit klart tackade vi för maten och gick ut i samlad trupp.
Många gånger stannade jag kvar tillsammans med Margareta och hjälpte matmor att duka av. Och för det fick vi en liten peng, som var stor på den tiden.
Viola sparade också många gånger omslagen till smör-/margarinpaketen. På den tiden bestod omslaget av två lager, dels lager ett som var som smörpapper och lager två, det översta lagret som var guldfärgat. Den kunde Viola ta loss, vika ihop den fint och ge till oss som hjälpte henne med avdukning. Det uppskattades stort.
Från årskurs ett i småskolan fick vi elever varje lördag lägga en liten slant i en svart låda med skåror för varje sparbox. Jag sparade det jag fick för tillfället. Det kunde vara allt från tjugofem öre och t o m en krona ibland. Läraren Ida Mäkitalo, en snäll och fin fröken, skrev upp det eleven sparat i respektive elevs lilla speciella sparbok och därefter klistrade hon ett litet märke i boken. Det roligaste var när fröken Ida därefter läste en liten berättelse i anslutning till sparandet den veckan. Sparbössan tömdes när läsåret var slut och pengarna sattes in på ett riktigt sparkonto.
Vi skulle också lära oss att vara solidariska med de som hade det svårt runt om i världen. Därför fanns det i sparbössan också en skåra för Kim. Där kunde eleven lägga en slant som gick till Kim som fick representera de i världen som inte hade det lika bra som vi i Sverige.
På rasterna var vi elever ute varje dag, inga undantag som jag kommer ihåg. Lärarna Ida Mäkitalo eller Nicholaus Ollinen ringde ut i den manuella ringklockan. Ibland hände det att vi elever gavs förtroende att ringa ut. Det kommer jag ihåg kändes stort.
När det var barmark spelade vi oftast brännboll, lekte knutgubbe, hoppade hage, spelade kula, bytte bokmärken eller lekte dansleken Bro, bro, breja … Äldre elever lärde de yngre eleverna reglerna och delade in lagen.
På vinterhalvåret åkte vi skidor på matrasten. Vi åkte vare sig vi tyckte det var roligt eller inte. Hade man glömt skidorna fanns det på skolan skidor att låna. De fanns i en speciell ställning i ett utrymme på trappan till övervåningen där elever som gick i trean t o m sexan gick.
I min klass var vi bara fyra elever; Hans, Ingvar, Gunnar och jag Ingrid Hagkvist (fd Potila).
Småskolan åren 1958 – 1960 och folkskolan åren 1960 – 1964.
Jag är en av de 9 Risuddenbarn som föddes 1950. Vi började vår skolgång 1957. Klass 1 och 2 höll till på nedre våningen i skolan. Skolbiblioteket, syslöjdsalen och lärarrummet låg också på nedre våningen. Vår lärarinna var Ida Mäkitalo. Jag kommer ihåg henne som en snäll och duktig lärarinna. Skoldagarna inleddes med morgonbön och psalmsång till orgelackompanjemang av Ida.
Då vi började i trean flyttade vi upp till övre våningen. 3an, 4an, 5an och 6an höll till i samma sal. Magister Nikolaus Ollinen hade genomgång för en klass i sänder, medan övriga klasser sysselsatte sig med uppgifter de tilldelats. Ollinen hade en förmåga att göra historielektionerna spännande, då han när han berättade, placerade sig själv som deltagare i de historiska skeendena. Det var ”nästan så vi trodde på” att han deltagit i OS 1936 i Tyskland i 400 m häck. Han försökte lära oss att känna igen fåglar på deras sång. Vi fick lyssna på grammofonskivor med fågelsång och gissade vilken fågel som sjöng. Han tog också ut oss på exkursioner uppe i berget samt till området mellan stenkistorna och järnvägen. Målet var nog att lära oss känna igen vår närgeografi och kunna lite om växterna där. En vanlig hemläxa var att lära sig psalmverser utantill. Föräldrar såg vi nog bara på skolan under julfester, då vi elever övat in någon pjäs, som vi nervöst framförde.
Varje höst hade vi en friluftsdag då vi plockade lingon, som matmor Viola Juntikka kokade sylt av. All mat lagades på plats i köket längst ner. Fantastisk mat. För min del var fredagens sjömansbiff favoritmaten. Jag kommer också ihåg friluftsdagen som föll in på fettisdagen (laskiainen) varje år. Speciellt minns jag de gånger vi åkte skidor på baksidan av Pirrilävaara. Dagen avslutades med semlor i varm mjölk på skolan.
Risudden är en långsträckt by. Potilaborna och eleverna från norra byn hade ju nästan 3 kilometer enkel väg till skolan. Inga skolskjutsar och inga curlande föräldrar skjutsade till och från skolan, så vi elever fick vår dagliga gratisdos av frisk luft och rörelse, då vi tog oss till skolan.
Nikolaus var älgjägare och laxfiskare. Lage och Tage Ollinen hoppade in som vikarier under jaktdagarna. Hösten innan han pensionerades fick han skjuta 3 älgar under älgjakten. Älgjakten pågick bara under några dagar och älgbeståndet var glest då. Det var inte varje år ”kvoterna blev fyllda”. En stolt Nikolaus berättade gärna om denna jaktepisod för oss elever.
Lax fiskade han i Matkakoski varje vår. Lax spöfiskades med tunga drag vid Äijäs strand då. Nikolaus fick en lax på över 16 kilo på spö (ovanligt, laxbeståndet var glest i älven då) i början på 60 talet.
Nikolaus slutade då vi gått ut 5an 1962.
Vaktmästare under mina första skolår var Hjalmar Muskos. Det var mycket arbete med vedeldning och snöskottning vintertid.
Oskar Potila tog över efter Hjalmar. Oskar hade också träslöjd med oss.
Skolgården fungerade under våra skolår som vår fritidsgård, där vi själva var fritidsledare. Ishockeyplan byggdes av kommunen. Då vinterkylan och snön kom samlades vi ungdomar och trampade snön fast och tät så man kunde spola isen. Vatten hämtades från älven i tank bakom traktor. Snöskottning sköttes av dem som för kvällen skulle använda isen. Ibland hann vi bara spela rinkbandy en kort stund innan banan återigen var snötäckt.
Senare anlades tennisbanor med tegelmassa på hockeyrinkarna. Skötseln av dessa skedde ideellt. Användningen av banorna var intensiv. Det var många gånger långa väntetider för att få spela.
När vi började 6an fick vi en ny lärare Åke Andersson. Vi hade haft äldre lärare fram till dess, så vi såg fram emot att få en idrottsintresserad yngre lärare. Gymnastiksalen utrustades med basketkorgar och bordtennisbord.
Schemat bröts av med terränglöpningspass sommartid och skidåkningspass vintertid. Kanske all denna fysiska aktivitet också förbättrade studieresultaten? Klart är dock att resultatlistornas översta del vid skolmästerskapen i skidåkning i kommunen dominerades av Risuddens elever.
Åke Andersson startade bordtennisträning i gymnastiksalen på skolan. Så gott som samtliga pojkar i byn testade att spela bordtennis under någon tid. Träningen var målmedveten, seriös och upptog en stor del av vår lediga tid.
Kenneth Werndin
Elev 1957 – 1962
Jag började i folkskolan i Risudden 1941. Jag och mina kamrater fick först lära oss svenska för det språk vi pratade hemma och med kamrater var meänkieli. Det var nödvändigt att vår första lärarinna var tvåspråkig. Hon hette Emma Simu, lite rundlagd men snäll, mysig och omtyckt lärarinna.
Hon var dock krävande när det gällde språket, för vi måste prata det lilla svenska vi hade lärt oss även på rasterna. Det var nog lite si och så med det minns jag. Av skolkamraterna minns jag bäst Folke Tolonen och hans kusin Göte.
Ute i världen pågick världskriget och mycket svensk militär kom till gränsen. De första dagarna av vårt skolår så var skolan upptagen av militär personal så vi fick börja undervisningen hemma i kammaren hos Götes föräldrar. Militären flyttade snart ut till en bivack i tallmon ovanför skolan. I skolans vedbod hade de inrättat en kiosk som sålde tobak, karameller och lite andra förnödenheter.
På rasterna flockades vi runt denna kiosk för soldaterna fann stort nöje i att köpa kola som de slängde ut åt oss och som vi sedan fick slåss om.
Skolan hade då ännu inte byggts ut och några vattentoaletter fanns inte så det var torrdass ute i uthuset som gällde. Och någon matbespisning hade vi inte så vi fick ta matsäck med hemifrån.
Under min skoltid byggdes skolan ut, jag minns inte riktigt vilket år det var, men när utbyggnaden var klar fick vi gymnastiksal och i källarplanet toaletter och duschar samt en matsal. Den som skötte om mathållningen där var min moster Viola Juntikka. Bestick tillhandahölls inte för oss elever utan vi fick ta med eget bestick hemifrån.
En dråplig episod hände en vinter när vi skulle ha friluftsdag på skidor. Lärarinnan Emma, som inte var någon duktig skidåkare hade genat på sina skidor hemifrån, men när hon skulle passera ravinen strax utanför skolgården så föll hon och kunde inte själv komma upp ur lössnön, så vi elever fick hjälpa upp henne. Det var svårt att undvika att skratta i denna situation.
I mellan klasserna fick vi en annan lärarinna, en som inte hade några problem med skidorna, Elin Pikkuniemi, flerfaldig svensk mästarinna på skidor. Vintertid fick vi uppleva många friluftsdagar på skidor. Hon ordnade tävlingar för oss elever och en av de tävlingarna lyckades jag vinna och som pris fick jag ett par skidor som jag fick hämta hemma hos henne i det prydliga lilla huset vid f d Mörtbergs. Jag hade åkt dit med mina gamla hemmagjorda väl inkörda skidor. Det bar sig dock inte bättre än att jag vid en dikespassage bröt ena skidan, så jag fick gå hem längs vägen med både mina brutna skidor och mina pris-skidor, som ännu inte hade några bindningar.
I de högre klasserna hade vi Nicolaus Ollinen, en sträng och bister herre men mycket bra lärare.
Under hösten året 1944 pågick även det s k Lapplandskriget, som handlade om finnarnas jakt på tyskarna som skulle drivas ut ur Finland, vilket var ett krav vid fredsslutet efter Fortsättningskriget.
Finnarna hade ju varit stridskamrater med tyskarna i kampen mot Ryssland. Den hösten upplevde vi kriget som åskådare på den svenska sidan, hörde kanondundret och såg mynningsflammorna från kanonerna.
Lennart Lahti
Numera boende i Härnösand
Bilder från Lennarts skoltid
Nedre raden från vänster: Bertil Anundi?, Herbert Juntikka, L-E Johansson, Göte Tolonen, Oskar Anundi
Andra raden: Helge Juntikka, Kalle Muskos, L-E Sammeli
Tredje raden: A-G Barba, Eivor Lahti, ? ?, Lennart Lahti, Tore Simu
Överst: Nicolaus Ollinen, ? ?.
Foto: Einar Touhinen 1944
K-G Stålnacke?, Folke Tolonen, Emil Routuvaara, Tore Simu, Göte Tolonen, Lennart Lahti
Foto: Elin Pikkuniemi 1945
Konfirmation årsklass 1935
Från vänster, ? ?, ? ?, L-E Sammeli, Herbert Juntikka, Göte Tolonen, Oskar Anundi
Fotograf är troligen Einar Tuohinen 1943 eller 1944
Glädjen blev stor hos familjen Potila när kommunens glada budskap nådde oss. Så fantastiskt att få detta arbete som skulle ge fembarnsfamiljen en stadig månadslön. Pappa Oskar skulle förutom vaktmästeriet också ge lektioner i slöjd för skolans pojkar. På den tiden hade flickorna syslöjd med Lisa Hardell från Bäckesta. En gång i veckan kom hon med rälsbussen till stationen i Risudden.
Förutom skolvaktmästeriet hade Oskar köpt en jordbrukstraktor för att hjälpa till med höbärgningen under hektiska tiden mitt i sommaren. Då gick telefonen varm från Potilan Pää i söder till norra delen av byn alla ville ju ha hjälp samtidigt.
Tidigt på morgonen skulle dörrarna till skolan öppnas. Nyckelknippan bestod av en massa nycklar till olika lokaler: Det skramlade ordentligt i knippan innan rätta nyckeln kom fram.
På eftermiddagen när skoldagen var slut var det mamma Emmas tur att påbörja den dagliga städningen: Hon hade en liten städskrubb belägen på första våningen. Städatiraljerna bestod av skyffel, skurhink, trasor och en skurborste med långskaft. Tillgång till dammsugare saknades och rengöringsmedlena var såpa och Fenom. Första lokalen som städades var småskolan, ettan och tvåan. Därefter korridoren och sen bars skurhinken uppför trappan till den andra skolsalen, trean till och med sexan. Det värsta var nog att få svarta tavlan ren, det dammade ordentligt av all krita och den tycktes aldrig bli riktigt ren.
På kvällen tog Oskar rundan till skolan igen. Den stora vedpannan slukade ved, halkoja, som bara den speciellt under kalla vinterdagar. Det kunde bli flera rundor för att se till att värmen bibehålles i den stora byggnaden.
På somrarna när skolan stängdes för det långa sommarlovet då var alla mer mindre delaktiga vid den stora städningen. Vår skola skulle se fin ut till hösten. Vi barn passade på att vistas i gympasalen och provade alla redskap som fanns att tillgå. Emma och Oskar städade grundligt alla golv innan de skulle fernissas. Fönstrena putsades och gardinerna tvättades. Efter sommarens slut luktade skolan fräscht en blandning av såpa Fenom och fernissa.
Våra minnen bär vi med oss av skolan som blev lite av ett andra hem för oss. Skolan stängdes 1969 och det blev tomt och tyst, Emma fick jobb som hemsamarit och då blev pensionärshemmet med de boende en plats där vi barn också kunde hänga med. Det blev många besök och man satt så länge tills karamellskålarna kom fram.
Pappa Oskar drev vidare sin traktorrörelse och sen kom Kurt, vår flitige broder, och tillsammans bildade de firman Gräv o Last. Firman lever vidare nu med 4:e generationens arbetskraft. Skolan lever vidare efter år av förfall. Tack Byaföreningen för ert engagemang för vår kära bygd.
Varma hälsningar syskonen Potila/BMN.