Av Esko Blanksvärd
Hietaniemiselet är cirka 4 km brett mitt för Koivukylä – Hedenäset och Päkkilä – Bäckesta. Byarna på finska sidan heter Kainuunkylä och Pekanpää, deras namn var en gång Helsingbyn. Ett 15-tal av suveränitetsholmama ligger inom Övertorneå kommun de flesta i Hietaniemiselet. De har namn som Korvenhietasaari, Pappilanhieta, Selkäsaari, Pukkisaari, Nautapuodinsaari, Kuussaari, Niittysaari, Vyönisaari, Apajasaari, Puittamosaari, Roominsaari och Lammassaari.
Kuussaari har enligt traditionen haft en kyrkplats, alternativt en begravningsplats.
I princip råder byggnadsförbud för annat än hölador och eventuella slåtterstugor. Förbudet hindrar dock inte att något halvdussin sommarstugor blivit uppförda på holmarna.
Källor:..J. Svahn, Hedenäset. Svensk Uppslagsbok.. Sy.D 30.6 1986
Foto: Wikipedia
3PORTIN, Johan; TORNEDALICA.Sam1ingar til Beskrifning öfver Öfver Torneå Sockn uti Västerbottns Höfdingedöme. Kommentarer av Wahlberg, Erik.1967
|
Tunnland |
Äng kl |
Uppskattat till antal hölass |
|
|
1. En uppgrundning vid Lackalas Strand |
150 |
||
|
i Helsingbyn innehåller |
|||
|
2. Vid Rousus Strand en uppgrundning |
8 |
||
|
3. Rousumatala Holme |
190 |
||
|
4. Pappilansältinge, tillhör helt och hållet Övertorneå Prästboställe |
46 | ||
|
5. Pennansaari |
30 |
||
|
6. Pelkönsaari |
37 |
||
|
7. Ruominsaari |
37 |
||
|
8. Lammassaari |
170 |
||
|
9. Sirinsaari |
68 |
||
|
10. Kannalanlika |
60 |
||
|
11. Kylänhieta |
120 |
||
|
12. o 13. Kuussaari och Venisaari |
550 |
||
|
14. Karihieta |
11 |
||
|
15. Karisaari |
15 |
||
|
16. Nautapuoti Saari |
200 |
||
|
17. Beckholmen* |
400 |
||
|
18. Päkkilä uppgrundning |
2 |
6 |
12 |
|
19. Puitonsaari |
121 |
8 ’Zz |
540 |
|
20. Rapakkosaari |
33 |
||
|
21. Suomalaisensaari |
57 |
11 |
200 |
|
1/8 |
|||
|
22. Apajasaari |
67 |
20 |
200 |
|
23 Sältinge, under Capellans Bordet |
12 |
8 |
40 |
|
24. Zakarinhieta |
5 |
23 |
12 |
|
25. Pitkähieta |
50 |
||
|
26. Lavisaari |
64 |
||
|
1 |
16 |
4 350 |
|
29. Korkianenä med Kari |
200 |
||
|
30. Herkäsaari |
13 |
||
|
3810 |
|||
Varje Lass räknat till 10 Ruckor (eller 60…)
Holmarna vid Kainuunkylä – Hietaniemi
Källa: Maanmittauslaitos Kartplatsen
Det finns 45 låglänta holmar i Torne-, Muonio- och Könkämä älvar, som har statusen suveränitetsholmar. Med suveränitetsholme avses en holme som ligger i ett land, men där marken ägs av personer bosatta i det andra landet.
Holmarna omfattar tillsammans drygt 1 000 hektar. Holmarna svämmas ständigt över av vårfloden, som både göder och lakar ur marken och tar med sig lador, sommarstugor och allt löst skräp. Trots urlakningen växer det bra på holmarna. På senare tid har förbuskningen tilltagit starkt, även om betydande röjnings- och odlingsverksamhet också skett.
I alla tider har bönderna på båda sidor om älven släppt ut sina kor och får på bete på holmarna. Vintertid har man kört hem aktningsvärda mängder hö från dem. Det kan nämnas att till exempel bönder i Övertorneå, Haapakylä haft skiften i Hietaniemiselet, dit det är gott och väl två mil enkel resa.
Många av holmarna har också varit rika på vissa slag av småvilt.
Om dessa holmar har man varit oense i 200 år, och man har inte än i denna dag löst problemet.
Sverige avträdde efter kriget mot Ryssland i freden i Fredrikshamn 1809 Finland, Åland, Kemi lappmark samt Västerbotten öster om Torne och Muonio älvar. Ägoförhållandena på båda sidor om nämnda gränsälvar skulle regleras efter hand. Gränslinjen skulle älvarnas djupaste strömfåra vara.
Denna bestämmelse i fredstraktaten var en ren skrivbordsprodukt. De som författade traktaten kände inte tornedalingarna. Dessa senare ville nämligen fortsätta att nyttja holmarna i älven precis som de alltid gjort helt oberoende av på vilken sida av strömfåran som holmen råkade ligga.
Inte heller 1821 kom man till någon klarhet om holmamas status, när man nämnda år såg över Fredrikshamnsfredens gränser.
År 1823 gjorde gränskommissionerna upp en förteckning över de olika holmarna. 15 holmar på den finska sidan ansågs ha svenska ägare, medan 36 holmar på svensk sida ansågs vara i finsk ägo.
I ett protokoll av den 3 september 1823 heter det att “ägarne till slike holmar äro endast berättigade till marken och den därav erhållna avkomsten, men icke till fiskevattnet derinvides”.
Sex av holmarna två svenska och fyra finska miste visserligen sin suveränitet efter gränsöversynen 1981. Mätningarna visade att djupfåran hade ändrat sig så att holmarna i fråga utan större juridiskt hårklyveri plötsligt befann sig i rätt land.
För bruket av varje holme betalade årligen den finske bonden 48 kopek och den svenske 8 skilling banco, ungefär 25 öre. Sista betalningen skedde 1958. Då pungade bykassan i Koivukylä – Hedenäset ut med 2,75 kr.
Den rätt med vilken suveränitetsholmarna besittes anses av dagens jurister om inte unik så i varje fall mycket säregen.
Vid flera tillfällen har försök gjorts att komma tillrätta med problemen i gränsälvarna. År 1975 föreslog en svensk-finsk utredning att respektive land skulle lösa in holmarna. En lång rad statliga verk och styrelser tyckte det var ett vettigt förslag, men det tyckte inte byamännen i Koivukylä, Haapakylä – Matarengi, Ruskola, Vitsaniemi med flera. Även på finska sidan var man emot utredningens förslag.
Ledamöterna i riksdagens lagutskott reste upp till Tornedalen för att på ort och ställe studera holmarna i bland annat Hietaniemiselet. Vid ett möte i Hedenäset fick riksdagsmännen klart för sig hur kompakt motstandet mot en inlösen av holmarna var. En tilltänkt regeringsproposition i ärendet blev heller aldrig skriven.
Ett problem är att holmarna är styckade i många smala skiften. De 13 holmarna som i dag anses ha svenska ägare, ägs av 250 olika personer och är styckade i cirka 400 olika skiften.
Myndigheternas hopp är att samfälligheter nu skall bildas, så att det blir rationella arronderingsförhållanden, att vide och sly hålls efter och att landskapet blir öppet igen. Man tror på myndighetshåll att till exempel Pukkisaari är lämplig för spannmålsodling.
Källor:..J. Svahn, Hedenäset. Svensk Uppslagsbok.. Sy.D 30.6 1986